På Natos utrikesministermöte möte i Riga 30 november till 1 december summerade generalsekreteraren Jens Stoltenberg alliansens 20-åriga krig i Afghanistan.
Förutom medlemsstaternas ministrar deltog i slutsessionen Sverige, med utrikesminister Ann Linde, och Finland som inbjudna i rollen av särskilda partnerskapsländer, ”Enhanced Opportunity Partners”.
Stoltenberg presenterade en rapport om erfarenheter och lärdomar från kriget.
Han var nöjd med resultatet. Terrorister har slagits tillbaka och de afghanska regeringsstyrkorna som Nato varit med och byggt upp hade gjort anmärkningsvärt stora framsteg. De hade briljerat (”excelled”) i taktiska operationer samt byggt upp en militär professionalism som i huvudsak berodde på Natos vägledning.
Ändå förlorade man kriget. Stoltenberg söker förklaringar och lyfter fram två saker:
- Insatsen utvidgades från att bekämpa terrorism till att bygga en stat, ”nation-building”.
- Det afghanska styret var korrupt och inkompetent.
Förklaringarna framstår som försök att i efterhand rädda Natos rykte.
Insatsen i Afghanistan var aldrig någon humanitär intervention för att bygga upp en form av västerländsk rättsstat, skydda kvinnors rättigheter och flickors rätt att gå i skola.
När Stoltenberg vid utgången av 2014 sammanställde en rapport till Säkerhetsrådets ordförande om Natos insatser i kriget från 2003, då alliansen formellt tog över befälet av Isaf, till dess styrkan avslutades 2014 fanns inget nationsbyggande med. (Brev från Stoltenberg till Säkerhetsrådets ordförande den 28 november 2014)
Rapporten var en 26 punkter lång genomgång av kriget som tog upp olika sidor av Natos insats och mål. Inte på något område beskrivs vad som senare har kommit att kallas nationsbyggande. Samtliga punkter (utom en som berör Natos försök att stoppa narkotika, vilket erkändes som ett misslyckande) handlar om krigsinsatserna och uppbygget av de afghanska säkerhetsstyrkorna.
Kvinnors roll i Afghanistan berörs men då som ett problem: att så få engagerar sig i armén.
Inte heller finns i rapporten något om en korrumperad och inkompetent regering. Den nämner att det i landet finns en ingrodd korruption, men Isaf har en bra relation till de styrande och har upprätthållit ”en nära relation med regeringen och särskilt försvarsministeriet och inrikesministeriet”.
För framtiden såg Nato vid utgången av 2014 tre områden där alliansen skulle fortsätta insatserna i landet. Alla insatserna rörde det militära. Upprättandet av den nya styrkan RSM (som kom att verka till 2021), finansiering av den afghanska armén och fortsatt stöd till uppbyggandet av de afganska säkerhetsstyrkorna.
Inget tal här om nationsbyggande.
I sin redogörelse för kriget på Nato-mötet i Riga talade Stoltenberg om en smygande utvidgning av uppgiftens mål, ”mission creep”, som gjorde att man sträckte sig för långt och inte mäktade med att förutom att kriga också bygga upp landet.
Historieskrivningen är minst sagt osaklig.
Den verkliga ”mission creep” som ägde rum var att Nato gick utöver FN:s säkerhetsrådsmandat att upprätthålla säkerheten i landet för att från 2008 övergå till ett fullt allmänt krig mot talibanerna enligt den amerikanska doktrinen om upprorsbekämpning, COIN, med nattliga räder i afghanska hem som det viktigaste medlet.
På Riga-mötet gick det inte att ta miste på den djupa bitterhet som finns inom Nato mot att USA själv förhandlade med talibanerna i Doha 2020 och att president Biden den 14 april på Nato-mötet i Bryssel körde över Stoltenberg och de viktiga Nato-länderna Tyskland, Storbritannien, Italien och tvingade igenom beslutet att lämna Afghanistan 11 september 2021. Som vi vet kollapsade dock Kabulregeringen och den afghanska armén tidigare nämligen den 15 augusti.
Kritiken mot USA var inlindad men ändå tydlig, då Stoltenberg på presskonferensen efter Riga-mötet förklarade att Nato-ministrarna var överens om att det skulle ha varit bättre om de fått vara med på förhandlingarna med talibanerna.
Stoltenbergs rapport är ett försök att skriva om historien om Natos krig i Afghanistan. Man hade lyckats med det mesta men hade en alltför hög ambition att genomföra ett slags humanitär intervention och bygga en nation men sveks av de korrumperade politikerna i Kabul.
Kanske kan Stoltenberg övertyga några, men de flesta vet att kriget var ett katastrofalt misslyckande och att afghanerna segrade då de aldrig kom att se de utländska trupperna som befriare utan som en ockupationsmakt som måste kastas ut ur landet. Detta var ju det femte Afghanistankriget mot utländska makter (tre krig mot britterna, ett krig mot ryssarna och nu mot amerikanerna). Historien visar att afghanerna alltid bekämpar utländska soldater varifrån de än kommer.
En viss självinsikt kom fram i rapporten från Riga. Nato hade inte förstått Afghanistan, vare sig kulturen eller samhället. När Nato nästa gång krigar skall man ”noggrant överväga politiska och kulturella normer i värdlandet”, heter det.
För Sveriges del borde slutsatsen vara att inte delta i stormaktsledda krigsäventyr.