Författaren, botanisten och Lapplandskännaren Sten Selander skriver i sin bok från 1948, Lappland. Några sommarströvtåg, att den bästa Lapplandsskildringen är Petrus Laestadius Journaler.
Journalerna som är i två band skildrar hans verksamhet som missionär bland samerna i Piteå lappmark under slutet av 1820-talet.
När en person som Selander ger ett sådant omdöme blir man förstås intresserad, och då man sedan läser Laestadius får man ta del av något som befinner sig så långt bort från en ämbetsberättelse man kan komma.
Han reste på uppdrag av kyrkan, men de rapporter han skrev var högst personliga intryck och beskrivningar av landskap och levnadssätt i stort som smått.
Laestadius kom från en prästsläkt som verkat i Lappland sedan 1700-talet, och han talade samiska som han som barn lärde sig i Kvikkjokk. Uppgiften han tog som ung präst var att söka upp samer när de samlades till marknad och kyrkliga högtider och där missionera. Ändå innehåller journalerna ganska lite om själva missionerandet av den enkla anledningen att uppgiften var närmast hopplös. Bara färden genom den lapska ödemarken för att nå fram till samerna tog det mesta av hans tid och var ett kraftprov.
Med häst och släde och ibland på skidor tog han sig många mil ofta för att bara konstatera att samerna som ju måste följa sina renhjordar hunnit ge sig iväg.
Laestadius är en av de första som skildrar samerna med förståelse och värme och utan fördomar. Men han är också kritisk till mycket och vill ha reformer. Superiet var utbrett och svenska handelsmän köpte samernas varor ofta med brännvin som betalning. Längs färdlederna fanns platser som markerades av en suptall där man skulle rasta och ta en sup och drickandet var nästan lika vanligt bland svenskarna som bland samerna.
Den hårda naturen och de svåra levnadsförhållandena gjorde att människorna – både samer och svenskar – måste hjälpa varandra. Man fick alltid husrum och lite mat. Skulle man över en sjö fick man ropa och då var det en plikt att den som hade båt på andra sidan kom över. Att färdas över Hornavan i stark vind var ett vågspel, ibland med livet som insats.
Arne Nordberg skriver om journalerna i Svenskt Biografiskt Lexikon:
”I underbart åskådliga bilder ur samernas o nybyggarnas liv i vardag och fest fixeras detaljer som ingen förut har funnit värda att fästa på papperet. Utvikningar av beskrivande slag sväller emellertid gärna till omfattande exkurser, och i senare hälften av Fortsättningen har han övergått till en genomfört beskrivande o utredande framställning. Ett huvudsyfte för Laestadius är att upplysa allmänhet o myndigheter om Lappmarkens faktiska förhållanden. Genom publiciteten måste rättelse kunna vinnas för misstag o övergrepp mot både samer o nybyggare.”
Samernas ställning idag och historiskt är i högsta grad en aktuell samhällsfråga. På senare tid har det kommit både böcker och filmer om samerna som kritiskt granskar hur de behandlats av den svenska överheten.
Laestadius Journaler ger en unik kunskap om samerna och Lappland för 200 år sedan och bidrar till vår förståelse för en betydelsefull nationell minoritet.
Böckerna gavs ut i nytryck 1928 och går att hitta på antikvariat och på vissa bibliotek.