Engelsmannen John Maynard Keynes (1883–1946) är främst känd för sin nationalekonomiska teoribildning. Han var medlem av det liberala partiet och tillhörde det intellektuella kollektivet Bloomsburygruppen, som inkluderade bland andra författaren Virginia Woolf.
Gruppen hade aldrig riktigt behandlat frågor om makt, våld eller imperialism. ”Hur kunde vi vara intresserade i sådana här frågor när skönhet dök upp under ens fötter så levande?” skrev Virginias syster Vanessa. Men kriget kom att förändrades Bloomsbury nästan lika mycket som det kom att förändra Keynes.
Sedan det fransk-preussiska kriget avslutades 1871, hade världens stormakter – och även många mindre aktörer – blivit beroende av komplexa internationella handelsarrangemang för att förse sina medborgare med allt från baslivsmedel till tunga maskiner. Det var en era av pråligt välstånd för både aristokratin och en växande, allt mäktigare medelklass, en period som framtida generationer skulle romantisera med namn som ”La Belle Époque” och ”The Gilded Age”.
År 1910 publicerade den brittiske journalisten Norman Angell The Great Illusion, en bok som påstod sig visa att 1900-talets internationella kommersiella förvecklingar hade gjort kriget ekonomiskt irrationellt. Hans bok såldes i miljontals exemplar, och fick inflytelserika offentliga tjänstemän att tro att eftersom kriget var ekonomiskt kontraproduktivt var det nu ett historiskt problem. Tankegången känns igen när New York Times krönikör Thomas L. Friedman i nutid förklarade att ”två länder som båda är en del av en stor global försörjningskedja aldrig någonsin kommer att utkämpa ett krig”.
Trots det utbröt det första världskriget. Under kriget arbetade Keynes som rådgivare till den brittiska regeringen. Hans första bok, Indian Currency and Finance, hade utgivits redan 1913, utan att Keynes hade haft några betänkligheter över det brittiska imperiet. 1919 gav han ut stridsskriften The Economic Consequences of the Peace.
Journalisten Zachary D. Carter har nu skrivit boken The Price of Peace. Money, Democracy, and the Life of John Maynard Keynes (Random House 2020).
Den inleds med att Keynes hade blivit förvisats från Whitehall och parlamentet på grund av publiceringen av nämnda the Economic Consequences of the Peace, som innehåller en förödande attack mot Versaillesfördraget .
Keynes målar upp i boken ett soligt porträtt av den globala finansiella ordning, som bestod mellan slutet av det fransk-preussiska kriget och sommaren 1914, och beskriver det fria internationella handelssystemet som en motor för välstånd utan motstycke i mänsklighetens historia.
Liksom Karl Marx såg han framför sig en stor kris för kapitalismen vid horisonten. Och liksom Lenin trodde han att den imperialistiska världsordningen hade nått sin slutliga gräns. Men ensam bland dessa tänkare trodde Keynes att allt som behövdes för att lösa krisen var lite välvilja och samarbete. Frihandel var för Keynes en ännu mer grundläggande princip än folkens självbestämmanderätt, påpekar Carter.
Keynes beskrev, påverkad av sina Bloomsbury-vänner, president Wilson som en ”blind och döv Don Quijote”. (”But this blind and deaf Don Quixote was entering a cavern where the swift and glittering blade was in the hands of the adversary”). Och om Lloyd George: ”denna halvmänskliga besökare till vår tid från den keltiska antikens urgamla magi och förtrollade skogar.” Attacken på Lloyd George togs dock bort sedan Keynes föräldrar opponerat sig.
Kritiken mot president Wilson gjorde boken till en kioskvältare i USA. Carter skriver: ”Även om Keynes var okunnig om politiken, hade Wilson undergrävt sina egna frekventa vädjanden till demokratins härlighet under krigsåren med tillslag mot amerikanska oliktänkande. Han hade fått igenom lagen om spionage och uppvigling och använt dem som ett vapen mot antikrigsförespråkare, fängslat kritiker och pacifister, censurerat antikrigstidningar och tidskrifter. För en publik som ogillade kriget bekräftade skildringarna av en kall, hänsynslös Clemenceau och Lloyd Georges ohederliga opportunism amerikanska misstankar om att Europa befann sig i ett oförbätterligt bakvatten. Keynes grymma skildring av en ’förvirrad’ Wilson rörde upp hjärtan hos nationalister som trodde att fördraget inte säkrade tillräckligt med byte för USA. Keynes var en minst lika begåvad polemiker som han var ekonom.”
Keynes var som toppdiplomat närvarande i Paris och skildrar konferensen: ”Paris var en mardröm, och alla där var sjukliga. En känsla av annalkande katastrof hängde över scenen; människans meningslöshet och litenhet inför de stora händelser som står inför honom; beslutens blandade betydelse och overklighet; lättsinne, blindhet, oförskämdhet, förvirrade rop utifrån, alla delar av en forntida tragedi fanns där.”
Han hade bedömt att Tyskland maximalt kunde betala i skadestånd cirka 130 miljarder kronor i dagens penningvärde, varav hälften på avbetalning. Notan stannade på 3 000 miljarder kronor i dagens penningvärde. Först 1932 erkände alla utom Frankrike att Keynes hade haft rätt.
Keynes hade i boken avslöjat sin egen regerings underliggande intriger vid fredskonferensen 1919 och förutspådde att fördragets finansiella arrangemang skulle leda Europa till ekonomisk ruin, diktatur och krig. Till förvåning för både Keynes och hans förläggare hade denna bistra traktat blivit en internationell bestseller.
Under de efterföljande åren nådde hans rykte ännu högre höjder, när hans förutsägelser började få en aura av profetior: hänsynslös arbetslöshet förde med sig strejker i Storbritannien, upplopp över hela Italien och en våg av politiska mord i Tyskland.
Keynes bevakade på uppdrag av The Manchester Guardian Genuakonferensen 1922, som var en europeisk konferens om Europas ekonomiska återuppbyggande. Där dolde inte brittiska diplomater sitt förakt för sina tyska motsvarigheter. En brittisk tjänsteman kallade Weimars utrikesminister Walther Rathenau för en ”skallig judisk degeneration”. Rathenau mördades samma år vid ett attentat i Berlin av en högerterrorist.
Carter skriver: ”Dessa giftiga känslor infekterade debatten om de astronomiska skulderna som hade uppstått genom det stora kriget. För Keynes var skulderna inte bara ett ekonomiskt problem utan en politisk löpeld som väntade på att spridas. Europas krigshärjade ekonomi, ansåg han, var för svag för att stödja massiva betalningar till krigsfordringsägare. Gamla rivaliteter flammade upp och ställde folk mot varandra. […] Nationalistiska motreaktioner var redan i rörelse och sådde frön till ett nytt krig.”
För Frankrike och Storbritannien var krigsskulder både en börda och en inkomstkälla. De hade lånat enorma belopp av USA, men båda hade också lånat ut extraordinära summor till tsarregimen i Ryssland under krigets första år, vilket nu Vladimir Lenins bolsjevikregering inte ville kännas vid. I Genua ville man att Lenin skulle ändra sig.
”Istället för att försöka reda ut den oändliga härvan av omöjliga skulder förvärrar konferensen bara den ytterligare”, noterar Keynes.
Den verkliga faran kom från dem som för nationell ära avvisade internationella överenskommelser. ”Många uppfattar frågan för den närmaste framtiden den om kampen mellan bolsjevismens krafter och de borgerliga staterna av artonhundratals typ”, skrev Keynes från Genua: ”Jag håller inte med. Den verkliga kampen i dag står mellan liberalism eller radikalism, det primära målet för regeringen och utrikespolitiken enligt den första är fred, frihet till handel och ekonomiskt välstånd, och enligt den andra synen, militaristisk och diplomatisk ära, i termer av makt och prestige, nationell eller personlig, påtvingad av en kultur och ärftliga eller rasmässiga fördomar.” Den stora faran för liberalismen var inte socialism utan militarism enligt Keynes, och detta skrev han sex månader innan Benito Mussolinis svartskjortor marscherade mot Rom, nio månader före den franska invasionen av Ruhr, som den brittiske premiärminister Ramsay MacDonald kallade ”evil”, och nitton månader före Adolf Hitlers ölhallskupp i München.
Åter i London publicerade Keynes 1923 A Tract on Monetary Reform.
Det var inte bara de internationella skuldernas helighet som måste överges, informerade Keynes sina läsare, utan hela det globala finansiella systemet med guldmyntfoten, som riktmärket för ekonomiskt tänkande ”så länge någon kunde minnas”, hade blivit en barriär för fred och välstånd – en ”barbarisk relik”.
Carter ser Keynes som en krigs- och fredsfilosof, den siste av Upplysningens intellektuella som drev politisk teori, ekonomi och etik likt en enhetlig design. Han var en man vars huvudprojekt inte var skatter eller statliga utgifter utan överlevnaden av vad han kallade ”civilisationen”.
Keynes mest kända verk, The General Theory of Employment, Interest and Money, var inte bara, understryker Carter, ett försök att ge teoretiska motiveringar för offentliga arbeten, utan ett frontalangrepp mot militarismen – en bok han hoppades skulle användas som ett slags verktyg, ett kit för anti-imperialistisk politik.
Ledarna för den framväxande hegemonen USA hade föga intresse för de antiimperialistiska dimensionerna av keynesianskt tänkande när de anpassade The General Theory till uppgiften att upprätta en ny global ordning.
1922 tog Keynes över tidningen The Nation och bland det första han gjorde vara att publicera en lång dikt, med fria versmetaforer och abstraktioner och med teman och idéer likt Keynes egna i The Economic Consequences of the Peace. Poeten var T. S. Eliot och dikten The Waste Land (Det öde Landet). Diktens ”Burning burning burning burning” var en anspelning på en central metafor som Keynes hade använt när han kallat Versaillesfördraget en ”Carthaginian Peace”, som skulle kasta ut Tyskland ur Europa. Virginia Wolf var så entusiastisk över dikten att hon publicerade den separat. Första utgåvan sålde i 450 exemplar.
Keynes sympatiserade med det liberala partiet och ”hatade fackföreningar”. I 1929 års val gick Labour kraftigt framåt och liberalerna gick åt motsatt håll (”a second-tier organisation” . Keynes var besviken. Sen kom den stora kraschen.
Efter att omsorgsfullt ha ignorerat hans råd under ett decennium, när han hade haft rätt i nästan alla viktiga ekonomiska frågor som världen stod inför, hade den brittiska regeringen beslutat att omedelbart anställa honom.
Efter omfattande bankkonkurser i USA valdes Franklin Delano Roosevelt (FDR) 1933 till president. En president som inte hade någon sofistikerad vetenskaplig förståelse av ekonomi, men han visste vad han ville. Carter fortsätter: ”New Deal skulle bevisa att keynesiansk politik kunde fungera och The General Theory – den berusande akademiska boken som Keynes arbetade på – skulle förklara varför New Deal var vettigt. Keynes kände omedelbart släktskap vid FDR:s invigningstal: här var en man som var lika bekväm med att blanda sig med den sociala eliten som han var obekväm med dess dåliga idéer. Han började sin administration med att närma sig ett centralt föremål för keynesianskt tänkande som går tillbaka till 1914: den privata finansieringens instabilitet.”
Det skulle visa sig bli en triumf för keynesiansk politik som var mer omfattande än Keynes någonsin hade föreställt sig möjlig i USA – en grundläggande förändring i förhållandet mellan staten, samhället och pengarna. Till och med bankirerna på J. P. Morgan jublade över prestationen i ett telegraml London: ”Hela landet är fyllt av beundran för president Roosevelts agerande. Resultatet av vad han uträttat på bara en vecka verkar otroligt.”
Här är inte utrymme att skildra New Deal i detalj, utan jag får hänvisa till den utmärkta redogörelsen i boken.
Keynes applåderade presidenten i en artikel 1933: ”PRESIDENT ROOSEVELT HAR HELT (”MAGNIFICENTLY”) RÄTT.”
Carter skriver om Keynes magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money att det är är ett av västvärldens stora verk, ett mästerverk av socialt och politiskt tänkande, som kan jämföras med verk av Aristoteles, Thomas Hobbes, Edmund Burke och Karl Marx. Det är en teori om demokrati och makt, om psykologi och historisk förändring, en kärleksförklaring till idéernas makt. Boken är farlig eftersom den visar på maktens nödvändighet. Det är en befriande bok eftersom den omformulerade det centrala problemet i modern ekonomi. Det vill säga att lindra ojämlikhet […] Det är en frustrerande bok eftersom den är skriven med nya begrepp, argumenterade i snirkliga meningar.”
Keynes hade öppnat dörren till en ny värld av politiska möjligheter som både finansetablissemanget och dess marxistiska kritiker hade trott var omöjliga, framhåller författaren,
Den blivande presidenten Dwight D. Eisenhower skulle så småningom mynta uttrycket ”det militär-industriella komplexet”. Keynesianska idéer, som hade utvecklats uttryckligen för att bekämpa ”militarism”” blev väsentliga för upprätthållandet av en permanent militariserad värld. Denna nya doktrin, som ekonomen John Kenneth Galbraith så småningom kom att kalla ”reaktionär keynesianism”, skulle bli vägledande för presidenterna Harry Trumans, Eisenhowers, Lyndon B. Johnsons, Richard Nixons och Ronald Reagans tänkande. Notera att författaren inte nämner president Kennedy.
I juli 1940 flyttade Keynes tillbaka till London för att acceptera en oavlönad tjänst som rådgivare till finansdepartementet, där han snabbt samlade makten i sin hand och i praktiken blev en motsvarighet till finansminister under krigstid. Trots att Keynes tidigare hade varit tämligen skoningslös mot Churchill skulle denne dock nu anförtro ekonomiska frågor till Keynes.
”Vid slutet av kriget var hela den akademiska professionen keynesiansk”, framhåller Carter.
1944 reste familjen Keynes till USA och slog sig ned i den avlägsna byn Bretton Woods på landsbygden i New Hampshire. Men Bretton Woods-konferensen var inte lugn och fridfull. Keynes kallade den ett ”monstruöst aphus”. Delegaterna och deras familjer uppgick till 730 personer, åtföljda av 500 journalister, på ett hotell med bara 234 rum.
Vid konferensen antogs Bretton Woods-systemet, som var ett internationellt valutasystem som byggde på fasta växelkurser. Systemet var i bruk mellan 1945 och 1971 och är en av de viktigaste orsakerna till att den internationella frihandeln fick ett kraftigt genomslag.
Avtalet innebar att medlemsländerna anslöt sig till ett fastkurssystem, där växlingskursen för landets valuta gentemot den amerikanska dollarn slogs fast. USA garanterade i gengäld ett fast inlösenpris av dollarn i guld.
Bretton-Wood systemet kollapsade 1973. Det var olikheter i inflationen mellan länder i systemet som gjorde att det inte fungerade längre. I USA hade man hög inflation och med detta uppstod en dollarkris. Många sålde dollar men få ville köpa och kollapsen var ett faktum.
För USA:s utrikesminister Cordell Hull (amerikansk utrikesminister 1933 – 1944) var ekonomisk isolering det största strukturella hotet mot världsfreden. Frihandel och sammanflätningen av nationella ekonomiska intressen över gränserna trodde han var viktiga steg mot internationell harmoni.
Keynes hade kommit att tro att problemet egentligen var mycket enklare: Arbetslösheten var en grogrund för fascismen. Legitimiteten för en internationell ekonomisk ordning berodde helt på om den faktiskt gav ömsesidigt välstånd. Keynes hade tidigare inlett sin attack mot den ”barbariska reliken” i A Tract on Monetary Reform genom att efterlysa flexibla växelkurser. Det finansiella kaoset som följde efter första världskriget hade övertygat honom om att länder behövde kunna omvärdera sina valutor – inom rimliga gränser – för att korrigera för ekonomiska obalanser.
Men den amerikanska regeringen hade helt enkelt inget intresse av att skapa en internationell ordning som skulle minska amerikansk makt.
Efter nästan tre veckors förhandlingar i New Hampshire kollapsade Keynes på väg upp för trappan på kvällen den 19 juli. Efter att ha återhämtat sig försökte Keynes övertyga sig själv om att det slutliga arrangemanget var acceptabelt eftersom USA skulle betala mer än något annat land. Det fanns inte mycket Keynes kunde göra. Storbritannien var pank och helt beroende av USA för sin fortsatta överlevnad. Kriget var inte över. Keynes dog på påskdagen 1946.
McCarthyist-paniken kom snart att bli ett rikstäckande kulturellt fenomen, med kopplingar till Washington, där den fungerade som en kamp om makten. Om den amerikanska högern inte kunde misskreditera den keynesianska liberalismen genom att peka på dess ekonomiska resultat, skulle den försöka göra det genom att misskreditera dess utövares moraliska karaktär.
Avslutningsvis noterar författaren att Vietnamkriget underströk hur lite Keynes hade uppnått i Bretton Woods. För Keynes hade konferensen varit ett tillfälle att eliminera de ekonomiska källorna till internationell konflikt: att skapa en ny global ordning av balanserad, rättvis handel, reglerad av internationella myndigheter. Istället hade Bretton Woods monetära system blivit en del av den ekonomiska administrationen av det kalla kriget, en uppsättning finansiella verktyg som USA använde för att driva sina geopolitiska intressen. Eftersom systemet förlitade sig på dollarn, blev varje nation som deltog i Bretton Woods i praktiken beroende av amerikansk ekonomisk förvaltning. Bretton Woods underlättade samarbetet, men bara under USA:s hegemoni. Det monetära systemet gjorde ingenting för att hindra USA från att bli en våldsam, fientlig makt mot de nya postkoloniala nationerna. Keynes dröm om att eliminera ekonomiska källor till imperialistisk konflikt förblev en dröm.