Varje år genomför SOM-institutet en omfattande undersökning inom Samhälle, Opinion och Medier – SOM. Utifrån ett mycket stort frågeunderlag vill man belysa hur attityder och beteenden i den svenska befolkningen förändras över tid. Det är av stort värde att ta del av dessa undersökningar, och resultaten ger ofta anledning att korrigera förutfattade meningar.
Studerar man SOM-undersökningar är det påfallande hur mycket svensken tar för självklart. Enligt dessa undersökningar rankas exempelvis inte materiell standard så högt. Det betyder inte att en sådan standard för flertalet är oviktig, utan att den tas för självklar; eftersom det är självklart att ha en hög standard, behöver flertalet inte anstränga sig för att uppnå en sådan. I denna mening är många mindre ekonomiskt rika länders befolkningar betydligt mer materialistiskt orienterade, åtminstone i det avseendet att de eftersträvar att bygga upp ett materiellt välstånd och en sådan trygghet som för flertalet inte är självklar. Också sådant som frihet tas för självklart av svensken. Det som istället värderas högt är vad man kan använda välstånd och frihet till, nämligen att ”förverkliga sig själv” och att skaffa sig ”upplevelser”.
Kanske är den förskjutning i attityd och värderingar, där svensken gått från att bygga välstånd och värna friheten, till att ta allt detta för självklart, en delförklaring till att många idag finner frågan om landets försvar vara mindre viktig jämfört med tidigare.
Svenska kyrkan och försvaret
Svenska kyrkan har haft en lång och nära relation till försvarsmakten. I såväl fredstid som i krig fanns fältprästerna med soldaterna, hemmavid som i fält, för att garantera möjligheten till själavård och att fira gudstjänst, där varje regemente hade sina präster.
Detta är inte historia. Tittar man i Matrikel för Svenska kyrkan upptar den avdelning som listar präster i Försvarsmakten en inte oansenlig del. Till detta kommer en särskild svenskkyrklig organisation för arbetet inom försvarsmakten under ledning av en fältprost, som har sin placering i Högkvarteret. Varje regemente har fortsatt regementspastorer. Till detta kommer också de Nationella skyddsstyrkorna (Hemvärnet), där varje bataljon sedan omorganiseringen 2010 ska ha en bataljonspastor med placering i staben. Sammantaget rör det som om närmare hundra präster som på olika sätt har en tjänstgöring inom Försvarsmakten.
Försvarsfrågan har återigen blivit aktuell inom politiken, men i den kyrkliga diskussionen är det tyst. Inte mycket har sagts sedan Ett brev från biskoparna i fredsfrågan (1984). Det som rör landets försvar, frihet, krig och fred, det är emellertid frågor där kyrkan – till skillnad från många andra politiska frågor som hennes främsta representanter gärna uttalar sig i – har all anledning att följa och aktivt delta i samtalet kring.
Politisk kortsiktighet – försvaret i hundraårigt perspektiv
Det svenska försvaret har genomgått många turer. Under 1900-talets första decennier orsakade försvarsfrågan regeringskriser. Bondetåget och pansarbåtsinsamlingen tydliggjorde då den folkliga förankringen. Successivt efter första världskriget nedrustade Sverige, och Per Albin Hanssons ord inför andra världskriget om en beredskap som skulle vara god avsåg snarare att lugna befolkningen än spegla faktiska förhållanden. Efter andra världskriget och under det kalla kriget skapades Totalförsvaret och det hade en stark politisk och folklig förankring – vissa extremistgrupper undantagna. Under formell – om än ej alltid i praktiken – alliansfrihet skulle Sverige ha ett så starkt försvar att det skulle avskräcka en potentiell angripare. Uttrycket ”totalförsvar” säger vad det var frågan om: hela samhället, alla samhällsinstitutioner, infrastruktur och befolkning var indragna i vad som skulle vara ett igelkottförsvar, så kostsamt för en angripare – som i regel antogs komma österifrån – att ge sig på, att det inte skulle vara värt förlusterna.
Med det kalla krigets slut ansågs det gamla Totalförsvaret allt mer onödigt och kostsamt. Försvarsbesluten kom mer att präglas av besparingar samt av försvarsindustriella och arbetsmarknads- och glesbygdspolitiska hänsyn, än vad som gynnade försvaret och landets försvarsförmåga. 2009 skrotades värnpliktsförsvaret och ersattes av ett insatsförsvar. Trots alla nedskärningar kostar nuvarande försvarsspillra, som när det är färdigutbyggt – vilket det alltså ännu inte är! – kan klara att försvara Sverige i max en vecka, lika mycket som det gamla Totalförsvaret. Eftersom det varit en politisk prioritering att underhålla den inhemska försvarsindustrin kostar vidare en svensk soldat tre gånger så mycket att utrusta som en soldat i annat jämförbart land. Regeringar oavsett färg har tävlat i kortsiktighet och verklighetsflykt, men regeringen Reinfeldt tog saken till en helt ny nivå när försvaret utnämndes till ett särintresse.
Parallellt med alla nedskärningar har också andra beslut fattats som det talats mindre öppet om. Vi talar fortfarande om ett försvar, men syftet är inte längre att försvara Sveriges territorium, utan att försvara Sveriges intressen. Försvaret av dessa intressen kan utföras över hela jordklotet, exempelvis i Afghanistan eller Irak, och det är frestande att misstänka, att Sveriges eventuella intressen generellt kommer att sammanfalla med den (stor)makts intressen sittande regering för tillfället vill hålla sig väl med. I grunden torde ekonomiska hänsyn i form av handelsutbyten styra och fälla avgörandet.
Grundbulten i det nationella försvaret är idag framför allt Hemvärnet, eller som det numera heter, Nationella Skyddsstyrkorna. Dessa är i och för sig sedan 2010 upprustade och mer integrerade i Försvarsmakten i övrigt, bland annat genom organisation från grupp till bataljon (totalt 49 bataljoner). En viktig uppgift är fortsatt försvaret av vissa särskilda skyddsobjekt och civil kristhantering.
Nytt säkerhetspolitiskt läge
Plötsligt insåg politiken att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde blivit ett annat. Det som förut ansetts vara ett särintresse blev hastigt och lustigt återigen ett nationellt intresse, och försvaret skulle tilldelas mer pengar. Eftersom hotet slentrianmässigt och a priori anses vara Ryssland blev det en symbolfråga att återigen militarisera Gotland. Efter år av nedskärningar och nedläggningar kommer det dock att ta decennier, och kosta hundratals miljarder, att återfå en Försvarsmakt vars uppgift är att försvara svenskt territorium och som har något slags sportslig chans att klara uppgiften.
Dagens säkerhetspolitiska bedömningar är i allra högsta grad politiska och de styrs av politiska motiv. Vår bild av situationen är dessvärre ytterst ensidig eftersom den rapporteras ensidigt i svenska media. Ett talande exempel: Ryssland framställs genomgående som ytterst aggressivt gentemot omkringliggande stater. Uppenbart har Ryssland inte tvekat att ingripa militärt, också i strid med gällande folkrätt – inte tu tal om detta. Men det finns dock skäl att något reflektera över orsakerna till landets utrikespolitik.
Om man tittar på en karta över dagens Ryssland ska man samtidigt veta, att landet i princip är omringat av Nato-baser, som inte sällan rymmer kärnvapen. I svensk media rapporteras när ryska flygplan kränker svenskt luftrum, vilket naturligtvis, för att citera statsminister Löfven, ”inte är okey”. Däremot nämns sällan den mycket omfattande flygspaning som Nato genomför ända in mot den ryska gränsen, eller de Nato-ubåtar som opererar runt om i Östersjön. Mot denna bakgrund: är den hotbild Ryssland upplever helt omotiverad? Är det inte snarare så, att de olika intressegrupperna, EU, Nato (USA) och Ryssland (där alla eldar på från sitt håll i Ukraina, för att nämna en annan konflikt), alla har flyttat fram sina positioner vilket sammantaget har ökat spänningarna i bland annat Östersjöregionen?
Neutralitet, alliansfrihet och Nato
Svensk utrikespolitik har tidigare, egentligen ända sedan Karl XIV Johans regeringstid, präglats av neutralitet och senare också alliansfrihet. Successivt har denna kommit att överges. Dels utfäste sig regeringen Reinfeldt genom utrikesminister Carl Bildt att Sverige inte skulle förhålla sig neutral i händelse av konflikt i närområdet. Motsvarande utfästelser från andra länder har emellertid inte gjorts. Under rätt många år har Sverige därtill övat tillsammans och gemensamt med Nato-trupp, och successivt har Sverige allt mer integrerats i Nato-samarbetet utan att formellt vara medlem.
I takt med att den svenska försvarsförmågan har sjunkit, en ofta och ensidigt framhållen hotbild från Ryssland, och försvarsmaktens involvering i Nato-samarbetet genom övning etc., har på nytt frågan om Nato-medlemskap kommit upp på den politiska agendan, och flera politiska partier propagerar för ett sådant.
Efter andra världskriget och i det begynnande kalla kriget undertecknades Atlantpakten 1949. Denna föregicks av Brysselpakten som var ett europeiskt initiativ. Till Atlantpakten anslöt sig också USA och Kanada. Därmed hade Nato, North Atlantic Treaty Organization, Nordatlantiska fördragsorganisationen, bildats. Sammanslutningen var initialt främst av politisk natur, men 1951 inleddes uppbyggandet av ett försvarssamarbete där Sovjetunionen och sedermera Warszawapakten var den naturliga fienden. Efter det kalla kriget har dock flertalet av Warszawapaktens gamla medlemmar inträtt i Nato.
Natos medlemsländer förväntas lägga cirkaa två procent av landets budget på sitt försvar. Sverige lägger idag mindre än en procent. Det betyder, att oavsett vilken väg som väljs för försvaret, Nato-medlemskap eller ett eget territoriellt försvar, krävs ökade årliga budgetanslag i storlek av det dubbla mot dagens, men den avgörande frågan är trots allt: om Sverige inte ansåg sig behöva ingå i en försvarspolitisk allians under det kalla krigets dagar, varför behöver vi det idag, och är inte Nato en politisk intressesammanslutning – med möjlighet att trycka på med vapenmakt – snarare än ett direkt försvarsprojekt?
Dagens försvarsmakt och militär förväntas kunna sättas in i andra delar av världen; därvidlag skulle inte ett Nato-medlemskap utgöra en förändring. Däremot är det idag Sveriges riksdag som avgör en sådan insats. Vid ett svenskt Nato-medlemskap skulle Sverige riskera att ingå i en aktivt krigförande allians där beslutanderätten inte ligger i våra egna händer. Nato är vidare, som redan påpekats, inte endast en försvarsallians, utan en intresseallians, där idag EU:s och USA:s intressen samverkar. Sammanslutningen är också krigförande och har deltagit i av FN ej sanktionerade anfallskrig (exempelvis attackerna mot Serbien). Dessa synpunkter kan inte en seriös debatt bortse ifrån, och i ljuset av dem framstår ett medlemskap som ytterst komplicerat.
Ur politisk synvinkel är det säkert med Nato som det var med EMU. För politikerna handlade det i första hand om en internationell arena och möjligheten att få vara med i förhandlingarna, i olika toppmöten, än om EMU var ett bra projekt och Euron en stabil valuta.
Oavsett allt detta bortses emellertid diskussionen om svenskt medlemskap i Nato dels från frågan om det egna landets försvar, dels framställs saken som en nödvändighet i rådande situation. Att det inte finns något alternativ är dock en felaktig slutsats.
Landets säkerhet först
Statens första och viktigaste uppgift är att garantera medborgarna trygghet och säkerhet. Först när detta är infriat kan den åta sig andra uppgifter. Matkritikern och tv-personligheten Edward Blom kallade nyligen Sverige för en omvänd nattväktarstat, det vill säga en stat som gör allt annat än just detta. Det är naturligtvis en smula överdrivet, men vi ser gång på gång exempel på att polisen inte klarar sin uppgift tillfredställande, och framför allt: den svenska staten kan de facto inte värna landets gränser och i händelse av väpnad konflikt värna landet och medborgarnas frihet. Detta är ett enormt problem.
Just detta framhålls i en nyligen utkommen bok från Celanders förlag: Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Anders Björnsson, red.). En lång rad militärer, diplomater, akademiker och politiker argumenterar i huvudsak mot ett svenskt medlemskap i Nato, förespråkar en fortsatt alliansfrihet och menar att Sverige måste ha en egen försvarsförmåga. En del exempel ges på hur ett sådant försvar skulle kunna ställas upp och organiseras, och i flera fall framhålls värnpliktsystemets positiva sidor. Detta bidrog tveklöst till en mycket god folklig förankring och en möjlighet att mobilisera ett stort antal soldater, men att idag återinföra generell värnplikt, med mönstring och utbildning av hela årskullar, framstår som orealistiskt. Ett alternativ eller komplement till dagens yrkesarmé vore dock av godo. Varför då? Jo, därför att rekryteringsgrunden för en yrkesarmé med hela världen som arbetsplats ser radikalt annorlunda ut än en rekrytering till vad som framför allt skulle vara ett territoriellt försvar av Sverige. Det senare är ett fredsprojekt, det förra i bästa fall ett äventyrsprojekt, men sannolikt någon än värre – vem vågar liv och hälsa, eller vill döda andra människor för något som diffust som ”Sveriges intressen”?
Det man älskar värnar man
Landets försvar är i grunden ingen politisk fråga – däremot måste den lösas politiskt – och är heller inte på det där enkla sättet en fråga om höger eller vänster. Försvarsfrågan handlar om vad man älskar, värnar, håller för rätt och sant och vad man vill trygga för efterkommande generationer – och i slutänden handlar det därför om vad man är villig att offra, materiellt och personellt, för att bevara.
1911, när regeringen Staaff minskade försvarsanslagen, initierade bland andra ungkyrkomannen och sedermera biskopen Manfred Björkquist året därpå den berömda pansarbåtsinsamlingen. För en del av kommittén bakom insamlingen handlade uppgiften blott och bart om att få till stånd en pansarbåt, vilket lyckades – insamlingen nådde över femton miljoner kronor och resulterade i pansarskeppet Sverige. För Björkquist var uppgiften större än så, den var både religiös och moralisk; det handlade först och främst om att väcka och ena folket genom ett gemensamt offer.
Många tycker säkert att exemplet är mossigt – må så vara. Men faktum kvarstår: historien visar, att det alltid, förr eller senare, kommer ett tillfälle då det man älskar och värderar inte kan värnas med mindre än att något offras. För kristna borde detta vara lättbegripligt. Då är frågan: Var finns Svenska kyrkan i diskussionen om landets försvar? Hur ska fred och frihet värnas, och till vilket pris? Finns det rent av teologiska och/eller moraliska implikationer för en kyrka i ett land vars försvarsmakt ska värna svenska intressen, ibland aktivt krigförande?
Frihet och självbestämmande förutsätter försvarsvilja och dito förmåga. Ingetdera uppstår utan offer. Detta är en angelägenhet för hela nationen, och därmed också för kyrkan.
Anmärkning. – Författaren är präst i Svenska kyrkan, Varnhems församling.