Texten först publicerad i Kungl Krigsvetenskapsakademins Tidskrift 4/2021
Liksom de flesta andra bedömare förutsåg jag inte Sovjetunionens sönderfall och upplösning 1991. Detta trots att jag ägnat studier och arbete åt landet sedan 1958 – Arméns Tolkskola, ryska studier på Uppsala Universitet, sovjethandläggare på UD, tjänstgöring på ambassaden i Moskva som attaché 1964-66, chef för Östbyrån (P0l 1) på UD i slutet av 1970-talet m.fl. tjänster som berörde Sovjetunionen fram till att jag blev ambassadör i Moskva 1994-2004.
När jag tjänstgjorde i Moskva på 1960-talet framstod Sovjetunionen som ett ganska välfungerande samhälle. Auktoritärt ja, fullt av kommunistisk propaganda ja, begränsat varuutbud ja, svårt att få personliga kontakter ja, grått och tråkigt ja. Å andra sidan föreföll samhället tryggt och oföränderligt för dem som höll sig inom de givna reglerna, och kulturlivet blomstrade.
Jag tröstar mig med att jag i slutet av 1970-talet vid överläggningar inom UD ansåg mig kunna förutse att de kommunistiska väldena i övriga Östeuropa inte skulle bestå många år till. Befolkningarna i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland skulle i längden inte uthärda den sovjetiska ockupationen, vilket de redan börjat visa. Den geopolitiska utvecklingen gjorde att Sovjetunionen inte skulle kunna eller vilja hindra detta med våld.
Sovjetunionen, statskommunismens hemland, framstod däremot för mig som en oföränderlig monolit, som skulle bestå länge än.
Under andra hälften av 1980-talet noterade jag Gorbatjovs makttillträde 1985, Anders Åslunds och andras analyser av hur kapprustningen höll på att knäcka den sovjetiska ekonomin samt den tilltagande internationella avspänningen. Jag trodde dock att utvecklingen i bästa fall skulle gå mot ett mer fredligt, federalt socialistiskt Sovjetunionen á la Titos Jugoslavien, vilket väl var vad Gorbatjov drömde om. Även detta var fel.
1994 kom jag tillbaka till Moskva och förstod vad som hade hänt. De viktigaste orsakerna till Sovjetunionens upplösning var:
- Det statskommunistiska ekonomiska systemet hade slutat att fungera. Det kunde inte längre tillgodose befolkningens elementära behov. Folket hade fått nog, vilket det kunde se vid de internationella jämförelser som globaliseringen medförde. Gorbatjov hade själv vid sitt tillträde som partichef 1985 konstaterat att ”så här kan man inte leva”.
- Gorbatjovs reformer med ökade friheter 1987-89 hade uppväckt självständighetssträvanden i de andra rådsrepublikerna, som inte skulle gå att släcka. Anden var ute ur flaskan i republikerna i Baltikum, Kaukasus och på andra håll, även inom den Ryska Rådsrepubliken.
- Kommunistpartiets egen splittring med den hårda maktkampen mellan Gorbatjov och Jeltsin var en yttrligare bidragande faktor.
Följande är några av mina konkreta personliga minnen och erfarenheter av följderna av Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet.
- Inflationen. Den var 50 % i månaden, 2 000 % per år när jag anlände 1994. Det gjorde att Moskva var fullt av växlingskontor, inte för några utländska turister utan för att löntagarna omedelbart skulle kunna växla sina löner i rubel till dollar. Dollarn blev i praktiken Rysslands valuta. Alla priser och kostnader räknades i huvudet om till dollar, och när dollarkursen föll räknade man om till euro. Efter några år förbjöds officiellt priser i dollar, men då införde restauranger och affärer raskt rubelenheten ”överenskommen enhet”, som varierade i takt med dollarkursen.
- Det förlorade sparkapitalet. Den liberale partiledaren Javlinskij berättade för mig att hans mor, som varit kemiprofessor i Lvov, vid sin pensionering 1991 skulle få 25 000 rubler i månaden, en bra sovjetisk pension. I det nya Ryssland visade det sig motsvara en och en halv hamburgare. Ett annat exempel: I Vladivostok träffade jag ett äldre par som i 10 år hade sparat ihop 10 000 rubler för att köpa en Lada personbil. Sparkapitalet var nu värt knappt en hamburgare.
- Varubristen. Inflationen, den kollapsade industriproduktionen och transportsystemet gjorde att ekonomin blev en bytesekonomi. For man med bil utanför Moskva såg man längs de större vägarna arbetare stå och sälja varor som de producerat och fått i lön i stället för pengar. Sålde de kristallvaser låg en glasfabrik i närheten, sålde de täcken och mattor låg en textilfabrik i närheten o.s.v. Barterekonomin uppgick i mitten av 1990-talet till 50 % av den reala ekonomin. ”Svarta pengar”, mest dollar, i bruna kuvert var vanligt förekommande. Utländska besökare förvånades över att människor kunde leva utan lön. Det gick på sitt sätt i det ryska systemet med bytestjänster, familjeförbindelser och en levande datja-kultur.
- Ojämlikheten. Sovjetunionen hade varit som ett stort fastlåst pussel. Nu hade ödets hand rört om i pusselbitarna. Det släppte loss oanade krafter och begåvningar, begåvningar som snabbare än andra kunde se var och hur man med nya kombinationer kunde skapa sig förmögenheter. Många av dessa begåvningar kom från det slutna sovjetiska försvarsindustrisystemet. Så uppstod de rika oligarkerna, men också många framgångsrika banditer. Historier flödade om de ”nya ryssarna”. Svart blev vitt och många pensionärer och andra statliga bidragstagare hamnade på obestånd, när statsmakten efter privatiseringarna hade otillräckliga inkomster. Den sociala nöden var mycket stor i början av 1990-talet med en halv miljon gatubarn i Moskva och matbrist i delar av Sibirien.
- Kulturlivet. Sovjetsystemets fall påverkade snabbt kulturlivet. Målarkonsten fick ett starkt uppsving. Alla ville utrycka sig i färg. Teaterlivet blev än livaktigare och intressant. Filmkonsten, som levt på statliga pengar, kollapsade. Musik, opera och balett fortsatte på en hög nivå, även om många stjärnor emigrerade till väst. Den kvalificerade bokutgivningen upphörde. Folk hade inte tid och kraft att skriva böcker. Liksom efter andra revolutioner tog det 15-20 år tills begåvade författare hade internaliserat vad som hänt och kunde komma ut med nya böcker.
- En flora av nya tidningar och tidskrifter uppstod, ofta bekostade av olika oligarkgrupper. Tidningarna hade långa artiklar som diskuterade vilken samhällsmodell det nya Ryssland skulle efterlikna – var det den amerikanska, svenska, kinesiska eller en unik rysk modell?
- Utrikespolitiken. Bland de utrikespolitiskt intresserade i medelklassen fanns en stark frihetskänsla och glädje över att kunna resa utomlands och vara en del av ett fritt Europa. Det grumlades dock efter hand av det svala gensvar man tyckte sig få från Väst. Balterna, som Jeltsin ansåg sig ha gett självständighet, ville bli av med sina ryska påhäng så fort som möjligt. Andra i väst såg mest kriminalitet och korruption i Ryssland och förskräcktes av det uppblossande kriget i Tjetjenien. Allt fler ryssar tyckte att deras land behandlades orättvist.
- De andra Rådsrepublikerna. Jag var sidoackrediterad i Vitryssland, de tre kaukasiska staterna och de fem länderna i Centralasien . Några snabba intryck från några av mina ackrediteringsbesök. I Minsk ett kort samtal med en hetsad Lukasjenko med sin speciella röst. I Tbilisi ett möte med en pessimistisk Sjevardnadze, som envisades med att tala georgiska och inte ryska. I Baku ett långt samtal med den sluge och vänlige Alijev den äldre. I Tasjkent ett intressant samtal med den hårdföre Karimov, som fortvarande var förbannad över det sätt på vilket hans land ställts på bar backe till följd av Sovjetunionens uppösning utan att han hade kunnat påverka skeendet. I Bisjkek ett trevligt samtal med den blide men ineffektive Akajev, som blev en god vän.