Den svenska statsmakten utmärker sig, i ett internationellt perspektiv, för att vara mild och inte särskilt drakonisk. Och den svenska samhällsordningen bygger väsentligen på samverkan mellan parter och institutioner, där frivillighet har varit ett bärande element, inte på ukaser. Nota bene: en frivillighet och en frihet under ansvar. Den ordningen har utsatts för påfrestningar under några decennier genom att ett rätt oöverskådligt system av konkurrensutsättning, delegering, oprövade företagsfilosofier har intervenerat. Ansvarsförhållanden har blivit otydliga. Detta har i sin tur skapat ett behov av kontroller och inspektioner på myndighetsnivån, utan att systemets styrbarhet har räddats eller nämnvärt förbättrats.
Under coronapandemin har denna institutionella ”mildhet” kommit i öppen dag. Statliga beslutsfattare har i första hand rekommenderat, inte reglementerat. De har förväntat sig en praktiserad frivillighet bland medborgarna, och denna har också till dels infunnit sig. Andelen covid-19-vaccinerade inom den svenska befolkningen är förhållandevis hög; samtidigt fortsätter andelen ovaccinerade bland iva-behandlade och avlidna som en följd av sjukdomen att också vara hög. Passivt motstånd, som en demonstrerad ovilja att bära munskydd i offentliga miljöer, samt öppna protester mot ”coronaregimen” (inklusive vaccinvägran) förekommer också. Lekmannatyckandet i dessa frågor är rätt utbrett. Det senare kunde betraktas som något i grunden positivt: att människor engagerar sig. Samhällsskyddet tycks samtidigt ha tagit allvarlig skada därav.
En mycket starkare regim skulle knappast ha förbättrat hälsoläget, som man kan avläsa i överdödlighetsstatistik från jämförbara – europeiska – länder, där de styrande ofta har gått in för hårdare tag. Den svenska linjen har visat sig relativt framgångsrik. Siffrorna skulle förmodligen ha varit än mer gynnsamma, om folkhälsopropagandan slagit igenom bredare. Om fler hade vaccinerat sig, skulle färre och inte fler ha avlidit. Masker och sprutor, liksom exempelvis inställda operaföreställningar, är ändå rätt beskedliga intrång i den personliga integriteten. Inte heller leder de till betydande ekonomiska uppoffringar för den enskilde. Det finns andra tänkbara krislägen, som hade tvungit oss alla till åtskilligt större offer.
Pandemin – som faktisk plåga (för många drabbade och efterlevande rentav katastrofal) och som diskussionsämne – skulle därmed kunna vara en mätare på hur stark beredskapen är, och hur många resurser som kan mobiliseras, i det svenska samhället, när större kriser står för dörren. Det handlar här inte enbart om tekniska resurser och system utan om människor – och inte bara om människor som befolkar berörda professioner utan om medborgare i gemen: deras grad av aktivitet och ansvarstagande. Här kommer inte abstrakta frihetsbegrepp – frihet från yttre tvång, frihet från överhetspåbud, frihet att ta saker och ting i egna händer – att vara till stor hjälp. Medborgerlig frihet kan inte vara liktydig med anarki. Den måste ha ett starkt inslag av plikt. Som skolplikt, värnplikt, skattskyldighet och andra förpliktelser gentemot staten, det allmänna.
Det krävs med andra ord ett stort mått av samsyn och konsensus, för att en sådan samhällsberedskap, som jag här talar om, ska vara möjlig. Den bör vara ett utlopp av demokratiska processer, inte av överhetsdekret. Den bör traderas från generation till generation – abrupta avbrott är varken önskvärda eller funktionella (jfr allmänna värnpliktens undanröjande med minsta möjliga riksdagsmajoritet!). Detta skapar ingen polisstat, det är själva motsatsen till polisstaten. Viktigast av allt: dylika självpåtagna medborgerliga förpliktelser rycker undan grunden för repression och godtyckligt handhavande av individer.