Tre socialdemokrater, som har varit verksamma inom utrikesdepartementet, uppmanar nu den svenska regeringen att göra som i EG/EU-frågan – det vill säga att med ett överraskande beslut ta både det egna partiet och den svenska allmänheten på sängen och verka för medlemskap i Nato.
Skribenterna verkar inte ha några betänkligheter att köra över opinionen med en sådan u-sväng.
I sak är det väldigt lite som de tre anför för en ny säkerhetspolitik. Istället framför de allmänna ideologiska argument: ”Vi hör samman med de västerländska demokratierna, och vi måste i vår säkerhetspolitik nogsamt skilja på demokrati och diktatur.”
Det är att nästan ordagrant upprepa vad Tage Erlander sade för mer än femtio år sedan, då frågan om Sveriges alliansfrihet diskuterades. Erlander skilde dock på denna ideologiska hemvist i västvärlden och frågan om hur Sveriges säkerhetspolitik skulle utformas. För ett litet land med vårt geografiska läge var det avgörande att inte militärt tillhöra något läger. Säkerhetspolitiken fick inte styras av ideologi utan måste kallt baseras på realpolitik. Det militära och det moraliska sammanfaller inte alltid. Alla Nato-stater är inte heller västerländska demokratier.
De tre vill ge ordet solidaritet en ny innebörd, nämligen att vi skall gå med i en militärallians som har en annan stormakt, Ryssland, som sin uttalade fiende och solidarisera oss med alla dem som står Ryssland emot.
Men solidaritet har för svensk del handlat om stöd och samhörighet med alla de stater som värnar sitt oberoende, och den svenska säkerhetspolitiken har nogsamt undvikit att utformas i konfrontation mot någon stormakt: den har haft som mål att minska spänningar mellan stormaktsblocken, vilka dessa än har varit.
Det remarkabla är att dessa tre före detta ambassadörer inte ger minsta hänvisning till hur en svensk Nato-anslutning skulle påverka vårt lands förhållande till Finland, som Sverige står närmast i säkerhets- och försvarspolitiken. Vill de att vi ska dribbla bort vårt närmaste grannland, precis som vi gjorde i EG/EU-frågan? Sverige och Finland kan inte gå skilda vägar. Den finska opinionen säger entydigt nej till Nato-medlemskap.
Man bör inte som författarna hänge sig åt ideologiskt godtycke på ytterst lösa boliner. Frågorna är alltför allvarliga för det. Kylig realism är vad som krävs. Den uppgift som Sverige under alla omständigheter står inför är att efter år av underminering av försvarskraften återupprätta landets försvarsförmåga för att vidmakthålla vår territoriella integritet, vårt oberoende och vår handlingsfrihet. Därom har författarna inget vettigt att säga. Deras torftiga linje är att vi ska undergivet och mjukt sjunka ner i ett sammanhang där vi helt är utlämnade till andra makters från tid till annan splittrade intressen. Det är ingen svensk linje. Ingen annan än vi själva försvarar oss om allt skulle ställas på sin spets.
Utgivarna