Anförande på möte den 21 februari på ABF i Stockholm.
Övriga talare var Anders Fänge Svenska Afghanistankommittén och Pierre Schori. Samtals ledare : Eva Myrdal. Arrangörer: ABF Stockholm och Folket i Bild.
Rubriken på det här mötet är Sveriges insats i Afghanistan – många misstag.
Egentligen är det missvisande. Det handlade inte om misstag från Sveriges sida. Vårt deltagande i kriget i Afghanistan styrdes för oss, liksom för de flesta andra länder, av lojalitet med Förenta staterna och inget annat.
Ett av flera sådana medgivanden gavs av förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder som 2013 förklarade att det handlade om att ställa upp för USA. Kvinnors rättigheter och flickskolor var till för att få tyska folket med på kriget.
Detsamma gällde för oss från den första kontakten mellan Sverige och USA i slutet av 2001.
Dåvarande försvarsministern Björn von Sydow förklarade i efterhand att Sverige gick med av lojalitet och sympati för USA efter 11 septemberattentaten, och lojaliteten gick sedan som en röd tråd fram till uttåget i maj 2021.
När kriget började 2001 ställde sig Natos medlemsstater bakom USA:s tolkning att det gällde självförsvar och åberopade artikel 5 i Natos stadga. Men de fick inte delta i bombkriget som påbörjades den 7 oktober. USA ville inte besväras av att förhandla med 20 medlemsstater om hur kriget skulle föras. President Bush ville ha fria händer för angreppet. Nato-medlemmarna fick vänta och senare gå med i Isaf.
Sverige som alliansfritt land hade inga sådana förpliktelser men valde ändå att bli en av USA:s allierade i kriget.
Den svenska linjen gjorde att vi bidrog till att ifrågasätta FN:s stadgans våldsförbud och självförsvarsrätten.
Självförsvarsrätten gäller för stater som utsätts för väpnat angrepp från en annan stat.
En terroristhandling kan vara en aggression om det handlar om att en stat sänder eller är involverad i planering av attacker utförda av ”armed bands, groups, irregulars or mercenaries” som genomför väpnade attacker mot annan stat som liknas vid militärt angrepp. (Generalförsamlingens resolution 3314.) Dock skall självförsvarsrätten gälla för ett omedelbart svar på attacken och vara proportionell.
USA kunde efter den 11 september ha vänt sig till Säkerhetsrådet och argumenterat för att Afghanistan var ansvarigt för vad al Qaeda hade gjort.
USA skulle således tvingats visa att talibanregeringen varit med om att planera attentaten. Några sådana bevis har man inte lagt fram. I ett brev till Säkerhetsrådet den 7 oktober 2001 hävdar USA att al-Qaeda stöds av talibanregimen genom att man tillåter terroristorganisationen att använda delar av landet för sina operationer.
Ingen av de efterföljande resolutionerna från Säkerhetsrådet ger mandat att använda militärt våld även om självförsvarsrätten citeras. I Generalförsamlingens resolution den 18 september, bara en vecka efter attentaten, fördöms terroristattackerna men i övrigt säger man ingenting om att USA skulle ha rätt till självförsvar.
Den 20 september deklarerade president Bush globalt krig mot terrorism och att alla som inte var med USA var emot: ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” var ultimatumet till andra stater.
Kongressen antog strax efter attentaten, den 18 september, en resolution som gav presidenten fullmakt att använda alla nödvändiga medel mot de stater, organisationer eller personer som han bestämmer har planerat, bemyndigat eller hjälpt till att genomföra attentaten för att hindra sådana stater, organisationer eller personer från att i framtiden genomföra sådana attentat mot USA.
Det var ett carte blanche att agera militärt överallt i världen utan folkrättslig grund och det har använts av alla de efterföljande amerikanska presidenterna.
Än idag styrs mycket av amerikansk politik av den doktrinen som har lett till militära interventioner, främst med targeted killings genom bombningar och drönarattacker, i ett dussintal länder bland andra Irak, Syruen, Somalia, Jemen, utan mandat från säkerhetsrådet.
Drönarattacker fortsätter också mot Afghanistan. USA har inte fått grannländernas tillstånd att sätta upp baser där utan skickar missiler från Persiska Viken och andra platser långt från Afghanistan, ”over the horizon”.
Dåvarande statsminister Göran Persson ställde sig, liksom flera andra västerländska statschefer, tidigt bakom USA:s syn och den 21 september 2001 uttalade han att USA hade rätt till självförsvar mot Afghanistan. Ett par veckor senare underströk han att Sverige var med USA i en global kör som sjunger unisont.
Perssons hänvisning till att angreppet den 7 oktober stod i överensstämmelse med folkrätten kom sedan att leva kvar som en svensk föreställning under hela vårt 20-åriga deltagande i kriget.
Det visade sig i dåvarande ÖB Håkan Syréns uttalande 2004 att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”, med innebörden att vi deltog i den globala kampen mot terrorism.
Arvet från det tidiga svenska ställningstagandet för global kamp mot terrorism utan FN-mandat gick igen 2020 när försvarsminister Peter Hultqvist motiverade deltagandet i den franskledda Takuba-styrkan i Mali utan FN-mandat med att det gällde säkerheten i Sverige mot jihadister.
USA lanserade under Afghanistankriget tesen om rätt att ingripa militärt i ett land om det uppfattades sakna viljan eller förmågan att bekämpa terrorister, unwilling–unable.
I praktiken ställde sig svenska regeringen bakom den uppfattningen då Sverige 2015 gick med i den USA-ledda koalitionen i Irak som med motiveringen unable–unwilling i ett folkrättsstridigt angrep mål i Syrien.
Lojaliteten mot USA och Nato visades på flera sätt under Afghanistankriget.
– Vi var kvar med trupper i Isaf ända till slutet, den 31 december 2014.
– Sverige deltog i upprorsbekämpning enligt Coin-doktrinen som sannolikt stred mot Säkerhetsrådets mandat att endast upprätthålla säkerheten.
– Sverige anförde till skillnad från andra i koalitionen få krav på undantag från insatsreglerna för vapenanvändning.
– På USA:s begäran ställde Sverige upp som ansvarig för Provincial Reconstruction Team (PRT) i norra delen av landet.
– Svenska regeringen pläderade ända fram till veckorna före Kabuls fall i maj 2021 för att Nato skulle fortsätta sin närvaro där.
Sverige fick statusen av Enhanced Opportunity Partner till Nato med uttryckliga hänvisningar till vårt deltagande i kriget i Afghanistan.
Sveriges Afghanistankrig har en mörk historia. Förutom all död och all förödelse är det två områden som för lång tid kan komma att ge oss en mer osäker och farligare värld.
Vi understödde ett krig som var folkrättsstridigt och spred tesen om civil-militär samverkan som användes för att motivera kriget.
Civil-militär samverkan, cimic, lanserades som en doktrin att sätta in militära styrkor för att möjliggöra civila insatser. Utländska soldater skulle verka sida vid sida med biståndsarbeterare. Det förkastades av flera av de viktigaste biståndsorganisationerna, bland andra Svenska Afghanistankommittén, då det skulle rasera förtroendet hos befolkningen för de civila insatserna. Föreställningen om cimic fördes ändå ut av svenska regeringen och riskerar att leva kvar trots kapitalt misslyckande.
Man kan inte bomba fram mänskliga rättigheter.
Hur allt detta var politiskt möjligt i Sverige och kunde ske utan någon större debatt förklarar Lars Wikman i sin doktorsavhandling Don’t Mention the War. Wikman menar att en förutsättning för bred konsensus i riksdagen om kriget och för att få insatsen accepterad hos allmänheten var att den kunde framstå som traditionell och skild från det krig som USA utkämpade.
I verkligheten var Isaf-insatsen där Sverige deltog nära sammanvävd med den likaledes USA-ledda Operation Enduring Fredom ( Oef) som förde ett allmänt krig mot talibanerna och som saknade FN-mandat.
Wikman visar att detta i sin tur ledde till all möjlig desinformation, oheliga allianser i riksdagen och vilseledande beskrivningar av de militära handlingarna.
Den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsstater har gått emot Förenta staternas doktriner om utvidgat självförsvar mot terrorism och förebyggande självförsvar. Det manifesterades på generalförsamlingens toppmöte World Summit 2005 där medlemmarna slog vakt om FN-stadgan och avvisade försöken att skapa kryphål i stadgans våldsförbud.
Det är med denna majoritet av världens stater som vi bör visa lojalitet, inte med en stormakt som vill forma sin egen världsordning.
Den majoritet i riksdagen som under 20 år röstade för fortsatt krig gjorde det av lojalitet med USA. Det förhindrade dem att se klart att kriget från talibanernas sida var ett nationellt befrielsekrig mot en utländsk ockupant och att den svenska styrkan var en del av denna ockupationsmakt.
I ett sådant nationellt befrielsekrig var USA i längden dömt att bli förloraren.