Svensk utrikespolitik är sedan en tid tillbaka värdegrundsbaserad. Den är också feministisk. Den värderar aktioner och officiella uttalanden efter en ”rättighetsskala”. Det bör den upphöra med.
Ställningstagandet i den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina – två suveräna stater – kan näppeligen baseras på att den ena är mer ”demokratisk” än den andra. (Vilka det sedan kunde vara.) Här handlar det om folkrätt, alltså om juridik, inte om ”värden”.
Vilket samhällssystem som råder i Ryssland respektive Ukraina är ur ett utrikespolitiskt perspektiv en helt underordnad fråga. Gör man avkall på denna premiss, kommer freden mellan stater och i världsmåttstock att utsättas för en olidlig press.
Av ett sådant betraktelsesätt följer, att små stater inte har någon bättre rätt än stora och stora ingen bättre rätt än små. Det är varken kvantiteten eller kvaliteten det kommer an på. Det är laglydigheten. Alltså respekten för den internationella rättens bud och regler.
Här är det många som sviktar. Även Sverige har gjort det (som vi har gett flerfaldiga exempel på under denna sajts sjuåriga existens). Stormakter tenderar att förbryta sig oftare, av den enkla anledningen att de har starkare nypor och inte så mycket att riskera (åtminstone enligt sin egen självbild).
Men en liten stat som Sverige – stående utanför alliansbindningar – har å sin sida ingen anledning att imitera den stora statens beteende. Den bör hålla på sina kort. Den bör avstå från värdegrunder, därför att dessa är konfliktframkallande. Den bör inte utsätta sig för risken att bli behandlad som mindre värd.
Den bör eftersträva jämlikhet mellan stater, oavsett storlek och samhällsskick.
Och just därför bör den inte värdera andra, annat än ur den internationella lagenlighetens kodifierade principer.
Rysslands uppträdande i Ukrainakonflikten strider mot all folkrätt. Men det har ju absolut ingenting att göra med att denna stat – världens ytstörsta – skulle vara mindre anständig än grannen – Europas andra största stat till ytan, med fyrdubbelt så stor befolkning som Sveriges – och en mindre ”auktoritär” regim än Putins hade inte kunnat komma lindrigare undan.
De styrande i Kreml skulle, möjligen, kunna hänvisa till svajigt tal om förföljelse av folkgrupp för att motivera sitt ingripande i det etniskt ryskdominerade Donbas, där människor kan ha känt sig nationellt diskriminerade – men samtidigt, och med rätta, bli utskrattade. Och just detta visar, hur mycket den värdebaserade doktrinen är värd. (Egentligen avskyvärd.)
Ukrainakonflikten borde få ansvariga inom det svenska utrikespolitiska etablissemanget att tänka om.