Ryssland som backat upp separatisterna bryter nu med Minsk II.
Ryssland gör det genom att som självständiga ”erkänna utbrytarrepublikerna” i östra Ukraina. Sådana erkännanden saknar rättslig täckning, De utgör politiska utspel utan laglig grund och förvärrar bara konflikten. Genom att hävda rätt att militärt gå in i dessa delar av det ukrainska territoriet med rysk trupp löper Ryssland linan ut.
Och detta utgör synnerligen allvarliga brott mot FN-stadgans bestämmelser om skydd för territoriell integritet och självbestämmanderätt och skydd mot inblandning i det egna landets interna angelägenheter och mot hot om våld och bruk av våld mot det egna landet.
Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson varit tydlig i sitt avvisande av sådana angrepp på grundläggande FN-principer:
”Ett tydligt brott mot folkrätten, ytterligare en kränkning av Ukrainas suveränitet och upptrappad aggression.” (Pressträffen den 22 februari)
På ett möte den 17 februari 2015 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 2202. Enligt resolutionen godkänner Säkerhetsrådet det ”Package of measures for the Implementation of the Minsk Agreements”, som hade undertecknats den 12 februari 2015 (avtalspaketet brukar kallas Minsk II). Vidare välkomnande rådet deklarationen samma dag från Rysslands president Vladimir Putin, Ukrainas president Petro Poroschenko, Frankrikes president Francois Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel till stöd för Minsk II och det fortsatta åtagandet enligt deklarationen att verka för att implementera Minskavtalen.
Det var ett viktigt beslut som Säkerhetsrådet fattade i fast övertygelse om att en lösning på situationen i Ukrainas östra regioner ”endast kan nås genom en fredlig uppgörelse”. Genom att ställa sig bakom och godkänna Minsk II gjorde Säkerhetsrådet avtalspaketet bindande för alla stater (artikel 25 i FN-stadgan).
Det var Ryssland som hade tagit initiativet till mötet i Säkerhetsrådet och som lade fram resolutionsförslaget, som antogs med 15 röster för och ingen emot eller nedlagd.
I ett ”presidential statement” i juni 2018 underströk Säkerhetsrådet på nytt att resolution 2202 skulle iakttas strikt. Rådet framhöll vikten av att parterna implementerade Minskavtalen, liksom andra överenskommelser som kunde nås inom ramarna för Normandieformatet (Frankrike, Tyskland, Ryssland och Ukraina) och Trilaterala kontaktgruppen, TCG (OSSE, Ryssland och Ukraina).
Som en bakgrund till säkerhetsrådsmötet 2015 och efterföljande beslut bör följande kort nämnas.
I strid med folkrätten inledde Ryssland annektionen av Krim i slutet av februari 2014. Under mars månad det året ”införlivade” Ryssland Krim med den Ryska Federationen.
Parallellt därmed inleddes under våren 2014 sammanstötningar mellan proryska, separatistiska upprorsstyrkor och ukrainska regeringsstyrkor i östra Ukraina (delar av Donbassregionen). Flera diplomatiska insatser gjordes för att få slut på konflikten. Målet med dessa insatser var framför allt att nå fram till ett eldupphör, att åstadkomma ett tillbakadragande av tunga vapen från frontlinjerna samt att få till stånd en politisk process för decentralisering av inflytande till de berörda östra områdena och en utvidgning av deras självständighet i förhållande till den ukrainska centralmakten.
Ett eldupphör uppnåddes och en fredsuppgörelse träffades mellan regeringen i Kiev och milisgrupperna i Donbass i början av september 2014, då bland annat ett tolvpunktsprotokoll undertecknades (uppgörelsen brukar kallas för Minsk I).
Minsk I infriades dock inte. Stridigheterna återupptogs efter relativt kort tid. Merkel och Hollande tog då på nytt ett initiativ för att med Ryssland och Ukraina mäkla fred och etablera en ny väg framåt för att säkra stabilitet och lugn i östra Ukraina. Detta ledde till att det av FN:s säkerhetsråd sedermera stadfästa och inledningsvis omnämnda Minsk II kom på plats 2015.
Minsk II har inte heller infriats. Stridigheter mellan Ukrainas regering och de proryska separatisterna har fortsatt i Donbass (i delar av utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk). Perioder av lugn har följts av uppblossande strider. Dessa har övergått i lugnare perioder, som återigen följts av skärpta stridigheter. Striderna har kostat över 14 000 människoliv, varav många civila, och har skadat tusentals människor.
Bestämmelserna i Minsk II är tämligen typiska för fredsfördrag av detta slag. Minsk II är inte helt klart på ett antal punkter, men detta avviker inte från hur sådana uppgörelser brukar gestalta sig. Avtalspaketet anger bestämmelser, ramar och linjer för implementeringen. Minsk II är bindande för alla stater såsom det godkänts av FN:s säkerhetsråd.
Ryssland bryter nu mot detta säkerhetsrådsbeslut och agerar på samma folkrättsstridiga sätt som när USA bröt mot FN:s säkerhetsrådsbeslut om Iranavtalet ( JCPOA).