Får Sverige ha en egen, självständig utrikespolitik? Svaret på den frågan är nej, enligt Peter Wolodarski, Dagens Nyheters chefredaktör. Med EU-medlemskapet har vi, enligt honom, avsvurit oss den rätten. ”Vårt utrikespolitiska beroende av Bryssel kan aldrig tänkas bort”, skriver han, ”oavsett vad [den svenska] regeringen försöker påskina. Lojaliteten med den gemensamma europeiska linjen är inskriven i fördrag.” (Wolodarskis artikel). Naturligtvis är detta en betydande, för att inte säga hårresande överdrift.
Sverige har ett utrikesdepartement och en utrikesminister; EU har inte detta. Sveriges stats- och utrikesledning avgör suveränt vilka stater vårt land ska ha diplomatiska relationer med. Sverige har rentav en ambassadör som är ackrediterad vid EU-kommissionen. När Sveriges företrädare talar i Förenta Nationerna, talar de för Sverige, inte för Europeiska Unionen; givetvis gäller detta även för alla andra medlemsstater, varför skulle de annars ta till orda? När Sveriges regering beslutade sig för att gå med i Afghanistankriget och i kriget mot Libyen, bad den inte Bryssel om lov.
Sveriges EU-medlemskap har ibland övertolkats. ”Någon betydande överstatlighet gäller ju inte i utrikespolitiken”, som ambassadören och statsvetaren Mats Bergquist har konstaterat – en person som genom sin forskning och diplomatiska praktik har kunnat studera det europeiska samarbetet i detalj (Anders Björnsson & Sven Hirdman, Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! Lund: Celanders förlag 2014, s. 28). Men det är faktiskt en sådan överstatlighet som Wolodarski försöker suggerera. Man får inte mäla sig ur lojaliteten med gemenskapen genom att uttala sig på det egna landets vägnar. Detta är trams. Sveriges förutvarande utrikesminister Carl Bildt gjorde uttalanden som regeringarna i alla EU-länder inte var överens om. Man kan ha åsikter om substansen i dessa uttalanden, men han hade en solklar rätt att göra dem.
Låt oss vara uppriktiga. Sveriges ”erkännande” av den palestinska staten, i viss mån en realpolitisk chimär, har lett till ett antal höjda ögonbryn inom EU-familjen. Men det rör sig ingalunda om något ”fördragsbrott”. Och när Sveriges utrikesminister Margot Wallström fördömer mordet på den ryske politikern Boris Nemtsov som ett exempel på ”Putins skräckvälde”, så kan man nog vara tämligen övertygad om att hon inte har koordinerat detta ordval med Unionens höga representant i utrikesfrågor, Federica Mogherini. Varför skulle hon göra det? Wolodarski anser lika fullt att Wallström ”spelar Putin i händerna” genom att hävda Sveriges oberoende. Fråga Finlands regering: låter den sin utrikespolitik dikteras av fru Mogherini? Det måste här röra sig om en kvalificerad felsyn.
Peter Wolodarski förfäktar åsikten att Tyskland, EU:s folkrikaste och mäktigaste stat, underordnar sig Bryssel i sitt utrikespolitiska agerande, vilket Sverige således inte gör. Också detta torde vara en felsyn. Angela Merkel, hennes utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och den tyska förbundsregeringen driver snarare EU framför sig, och i Ukraina-frågan har Tyskland ingalunda uppträtt på vägnar av alla EU:s stater utan haft en tydligt ledande roll som övriga fått anpassa sig till. Idéer om att gå in med väpnade stridskrafter i Ukraina har Merkel, inte EU, stävjat.
Dagens Nyheters chefredaktör försöker göra Sveriges utrikespolitik mindre potent än den kan och bör vara. Han tror att det föreligger en akut risk för att ”vi ska frigöra oss från andra demokratier” i utrikes- och säkerhetspolitiken. Den risken har troligtvis aldrig varit mindre än den är idag. Men också demokratier måste kunna göra sina självständiga val. Vad handlar demokrati och valfrihet annars om?