Vår regering har sagt nej till allianspartiernas krav på en offentlig Natoutredning. Det finns ingen anledning eftersom ett medlemskap inte är aktuellt.
Men ett betänkande av en riktig Natoutredning har nu ändå kommit ut: Sverige, Nato och säkerheten (Celanders förlag). Natoutredningen är ingen offentlig utredning utan namnet på en oberoende grupp. Medlemmarna har mycket hög kompetens och att deras samlade erfarenhet är unik. Gruppen består av Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman, Stina Oscarson, Pierre Schori, Linda Åkerström och Lars Ingelstam (huvudsekreterare).
Det är här inte fråga om någon argumentation mot Nato. Istället innehåller bokens första 12 kapitel genomgångar av de omständigheter som kan ligga till grund för ett ställningstagande till frågan om medlemskap i Nato är vägen till en hållbar fredslösning för oss. När författarna lägger fram sina fakta och gör sina bedömningar är de försiktiga.
De strävar efter att ge en fullständig bild och inte utelämna sådant som skulle kunna användas som argument mot de slutsatser och rekommendationer som läggs fram i kapitel 13. Författarna anser att starka säkerhetspolitiska skäl på ett avgörande sätt talar emot svenskt medlemskap i Nato och föreslår en bred satsning på avspänningsåtgärder. De anser vidare att en riksdagsbehandling av värdlandsavtalet bör skjutas upp för att ge tillfälle till en bredare debatt och klargörande gällande kritiska frågor som rör bland annat alliansfrihet, baseringsområden och kärnvapen.
Begreppet säkerhetspolitik är ett huvudord i svensk och internationell politik. Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Författarna ser som angeläget att säkerhet får en bred innebörd, både i debatten och i praktisk politik. De motsätter sig bestämt synsättet att säkerhetspolitik i princip är synonymt med försvarspolitik.
Sveriges klassiska utrikespolitik behandlas. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i fred”, biståndspolitik, nedrustning av kärnvapen, flyktingmottagande, framhålls. ”En effektiv multilateralism, med ett starkt Förenta Nationerna som kärna, förblir en hörnsten i svensk utrikespolitik.” (Utrikesminister Carl Bildt 2013.) Ett särskilt kapitel ägnas åt civila säkerhetspolitiska instrument. I det avslutande kapitel 13 ges också konkreta förslag på åtgärder som borde ingå i en aktiv säkerhetspolitik. Som ett av många exempel kan nämnas ökat engagemang i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) för att utveckla överenskommelser om militärt förtroendeskapande åtgärder
Kapitlen om Nato, Ryssland, Finland, geopolitik, säkerhet och ”inringning”, Sveriges militära försvar samt Sverige och allianserna utgör tillsammans en välbehövlig och lättöverskådlig sammanställning av fakta som den som önskar engagera sig i seriöst i Natodebatten behöver.
När det gäller vårt försvars aktuella läge ”så beskrivs det ofta i starkt negativa termer”. Författarna har enats om att orsaken till nuvarande läge inte är ”systematisk politisk utsvältning”. Förklaringen finns i den långsiktiga planeringen, i första hand under perioden efter 1997, som har varit felaktig och kortsiktig. Till detta kommer att värnplikten förklarats vilande och att en ny inköpspolicy införts. Nu har planeringen svängt tillbaka från inriktningen på ”insatsförsvar” till den nygamla målsättningen: försvaret av Sverige. Men att åtgärda de uppenbara bristerna vad gäller personalförsörjning och material kommer att ta tid. En av slutsatserna i boken är att ett medlemskap i Nato inte skulle medföra att vi skulle få hjälp med att finansiera försvarskostnaderna. Tvärtom skulle Nato ställa krav på att vi ökade försvarsbudgeten högst väsentligt. Undertecknad sympatiserar med de flesta slutsatser som författarna kommit fram till. Jag anser dock att det hade varit på sin plats att samtidigt slå fast att också den alliansfria politiken kräver uppoffringar i form av väsentligt ökade försvarsanslag. Författarna säger själva att beslut om svenskt Nato-medlemskap är en politisk fråga som inte ska styras av vare sig ekonomiska eller politiska särintressen.
I kapitel 12, ”Intressen och opinioner”, framhålls att det inte är så konstigt att den svenska opinionens tidigare så tydligt kritiska hållning nu mattats av. ”Opinionen torde påverkas inte bara av faktiska förändringar i världen utan också av medierapporteringen (som blivit alltmer Natovänlig) samt av ’försvarsexperternas’ många inlägg.” Media och ”experter” fokuserar på militära aspekter när det gäller relationerna Sverige–Nato–Ryssland. ”Mindre ofta balanseras dessa med utrikespolitiska och långsiktiga säkerhetspolitiska överväganden, som enligt vår mening är viktigare.”
I debatten har beskrivits hur en konflikt i Baltikum skulle kunna spåra ur och eskalera till en väpnad konflikt. Bokens författare konstaterar först att varken EU-fördragets artikel 42.7 eller den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009 innebär några förpliktelser att ge militärt bistånd. Däremot har Sverige lovat att inte förhålla sig passivt. Vi har frihet att agera genom diplomatiska aktioner samt humanitära åtgärder. Författarna drar slutsatsen att det i händelse av allvarlig kris i Baltikum är en fördel att Sverige står utanför Nato. Den större säkerhetspolitiska friheten är av värde såväl för de utsatta länderna som för Sverige.
Anmärkning. – Författaren är jurist och har tidigare medverkat på alliansfriheten.se.