Googleöversatt.
Den ryska invasionen av Ukraina, med åtföljande massakrer och förstörelse, har gett upphov till paradoxal retorik. Å ena sidan har det förekommit frekventa vädjanden till internationell rätt, som fördömer de brott som Ryssland begått på initiativ av dess ledare, Vladimir Putin. Å andra sidan har själva existensen av denna rättighet ifrågasatts, särskilt med tanke på dess oförmåga att förhindra det inträffade. Denna retorik tyder på en relativt vanlig optisk illusion som vi här skulle vilja lyfta fram: den som å ena sidan består i att inte se folkrätten där den finns och å andra sidan att se den där den inte är.
Den första tendensen härrör från diskursen enligt vilken detta krig skulle vara utan motstycke och skulle markera (eller tillkännage) slutet på den internationella rättsordning som upprättades med Förenta Nationernas stadga, 1945. Det är ändå vanligt att observera att militären interventioner har aldrig försvunnit från den internationella scenen, vare sig under det kalla kriget (Vietnam, Kambodja, Nicaragua eller Kuba å ena sidan; Ungern, Tjeckoslovakien eller Afghanistan å andra sidan) eller efter murens fall (massiva bombningar av Jugoslavien 1999) , invasion sedan ockupation av Irak 2003 eller Kongo 1998, Jemen sedan 2015…). […]
På samma sätt bör det noteras att de ryska motiveringarna för invasionen av Ukraina inte på något sätt är original. Det första, baserat på det ”existentiella hotet” som tynger Ryssland, återger det ”förebyggande krig” som användes av Bush-administrationen för att delta i militära kampanjer i Afghanistan (2001) och sedan i Irak (2003). Den andra, som består i att fördöma ett påstått ”folkmord” som den ryska interventionen ska sätta stopp för, upprepar nästan exakt den diskurs som motiverade Natos attack mot Jugoslavien 1999,
Men exakt, kan vi fortfarande tala om internationell rätt när dess mest grundläggande principer regelbundet kränks av just de människor som är tänkta att genomdriva den? Läs artikel