Det var med blandade känslor jag satte mig på tåget till Hässleholm. Det var en ny verklighet som jag inte visste vad den skulle innehålla. Det tog inte lång tid innan man hade mött alla sina kamrater och installerat sig på logementet. Från första stund utvecklades en kamratskap och känsla av samhörighet i gruppen. Som alla andra som gjort lumpen är det, så här efter alla år, de glada minnena som lever kvar. Den känsla av gemenskap, att visa hänsyn och respekt som utvecklades har präglat mitt liv sedan dess.
Det hände en hel del under lumpartiden och allt var inte enligt reglerna. I samband med en övning fick undertecknad och en kamrat i uppgift att kolla en bro och att undersöka en väg förbi om bron skulle sprängas. Vi satte oss på post och konstaterade att de hände inget så efter en timme bestämde vi oss för att åka och fika. Det utan att vi hade märkt ut någon alternativ väg. När vi kom tillbaka stod ett kompani fast i skogen eftersom vi inte märkt ut någon alternativ väg. Bron var alltså sprängd. När vi kom tillbaka var befälen skogstokiga och använde ett språk som inte går att skriva ut. De värnpliktiga var heller inte särskilt muntra eftersom de blev utan lunch. Vi hade att ligga lågt ett tag efter detta. Läs artikel