[…] Vi utvecklade gradvis en politik på temat alliansfrihet och neutralitet. Inte som mål, utan som medel för att hålla oss utanför trubbel.
Detta är i själva verket säkerhetspolitikens kärna – den handlar om hur en stat anpassar sin utrikespolitik till den omgivande världen sådan den är – inte utifrån sina fromma önskedrömmar.
De som exempelvis säger att ”Sverige ska inte låta andra länder (läs Ryssland) bestämma vår säkerhetspolitik” har inte förstått vad det handlar om. De är idealister och tror att det finns någon slags internationell rättvisa där den som har rätt också får rätt. Att formulera säkerhetspolitik blir för dem som att gå till ett bönhusmöte eller kasta en slant i en önskebrunn. Mot denna uppfattning står den realistiska modellen, som förkunnar uppfattningen att det är verkligheten, inte önskningarna, som ska vara vägledande. […]
Nu, så här långt efteråt, sägs det ibland att Sverige fegade ur under andra världskriget. Vi försökte hålla oss på avstånd när Ondskan marscherade över kartan, medan vi i själva verket borde ha varit först på stridsskådeplatsen, istället för att som nu, anlända till fronten samtidigt med likplundrarna. Denna efterkloka tanke har satt sig hos en del, som därför gärna vill kompensera för våra förfäders undfallenhet och se till att vi nästa gång ska sitta på första bästa tåg till den stora uppgörelsen.
Men dessa krafter har, fram till nu, varit rätt svaga. Istället har Sveriges hållning kommit att formuleras inte bara lite från sidan, utan också från ovan. Vi knäsatte uppfattningen att vi håller oss borta när andra bråkar. Men inte bara för att det var moraliskt rätt, utan också därför att vi därmed också försvarade svenska vitala intressen. Läs ledaren