Nato-debatten är av naturliga skäl fokuserad på här och nu. Men det finns anledning att lyfta blicken.
Det är rimligen så att en säkerhetspolitisk linje som Sverige hållit i uppåt 200 år inte ska överges lättvindigt, men det är egentligen en bisak. Poängen är att den nya gärna ska hålla väldigt många år framåt.
Ryssland är strukturellt på dekis.
Befolkningen sjunker. FN räknar med att ryssarna är 135 miljoner 2050, sju procent färre än idag.
Det är egentligen värre än det ser ut. Ett dramatiskt fall i antal födslar under 1990-talet gör att det är ungdomarna, de som nu borde komma in på arbetsmarknaden, som inte finns.
Antalet sysselsatta 2030 beräknas vara 7 miljoner färre (65,5 miljoner personer) än antalet 2015. Allt färre yngre måste försörja allt fler äldre.
Ryssland är redan nu en liten ekonomi, mindre än Italien, en dvärg jämfört med EU och ingenting tyder på att det kommer vända. Landet står för 1,7 procent av världens BNP – Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland står för 13,2. […]
Men för Natos tongivande länder är krisen i Östeuropa redan en sidoföreställning.
Barack Obamas omtalade ”svängning mot Asien” har över 10 år på nacken, och USA har betraktat Kina som sin huvudsakliga geopolitiska motståndare längre än så. Säkerhetspakten Aukus mellan USA, Storbritannien och Australien bildades för ett halvår sen.
Internationellt diskuteras, mitt under brinnande krig, hur Europas försvarsmakter ska kunna hjälpa till i ett krig om Taiwan. Det behöver förstås inte vara ett problem för Nato-linjen.
Det går alldeles utmärkt att argumentera för att Sverige av en rad olika skäl lojalt ska sluta upp bakom den ena av två supermakter i en storkonflikt på andra sidan jordklotet, och om USA angrips först kanske till och med skicka stridsflygplan och soldater för att utkämpa tredje världskriget om Spratly-öarna.
Men i det tempo som Nato-anslutningen nu verkar ske är det knappast en möjlig utveckling som svenskarna ännu haft en reell chans att ta ställning till. Läs artikel