Artikel 5 i Nato-fördraget som en säkerhetsgaranti gentemot rysk invasion är en falsk trygghet. Så här står det i artikel 5; varje allierad är ansvarig för att avgöra vad den anser vara nödvändigt, inte nödvändigtvis militärt. Det beror på varje lands materiella resurser och är upp till varje enskilt medlemsland att bedöma hur det kommer att bidra.
Vid utformningen av artikel 5 i slutet av 1940-talet rådde enighet kring principen om ömsesidigt bistånd, men med grundläggande oenighet om hur detta åtagande skulle genomföras.
De europeiska deltagarna ville säkerställa att Förenta staterna automatiskt skulle komma till deras hjälp om en av undertecknarna skulle utsättas för attack. USA ville inte ge ett sådant löfte och detta återspeglas i ordalydelsen av artikel 5. Som vanligt gäller det att läsa det finstilta innan man skriver på ett försäkringsavtal. Läs insändaren