Redan någon vecka in i Rysslands invasion av Ukraina tappar jag andan av bevakningen.
Jag sitter i Washington DC; tittar, läser och lyssnar. Svenska medier och politiker tycks ha blivit megafoner åt de mest inflytelserika amerikanska hökarna, de som gnuggar händerna allt hårdare i takt med att världsbilden i Europa och Sverige undergivet smalnar in och får konfliktdynamiken att se enkel ut. Det tjänar den amerikanska militarismen väl och är precis det de alltid har velat.
De som gärna ser att konflikten fortsätter tills man får det regimbyte på plats i Moskva som Biden råkade erkänna att han vill se, men som han officiellt (givetvis) fick ta tillbaka. De som sedan kalla krigets slut har drivit en konfrontativ linje mot omvärlden och på olika sätt undergrävt folkrätten. De kompromisslösa. De som kontinuerligt utnyttjat Rysslands svaghet efter murens fall utan att tillmötesgå Moskvas krav på olika säkerhetsgarantier – något de själva med självklarhet hade krävt i samma läge.
Det är deras bild av världen som nu utgör den övergripande berättelsen och får stå i det närmaste oemotsagd. Svenska experter och analytiker återberättar deras version utan att någon behöver svara på frågor om vad som mer kunde ha gjorts för att förhindra Putins vettvilliga invasion, vilka olika intressen som driver på konflikten i Ukraina eller hur internationella rättsprinciper har underminerats sedan kalla krigets slut och gett auktoritära ledare argument att göra lite som de vill. Läs artikel