Ett kuriöst argument mot en folkomröstning om en svensk Nato-ansökan är, att Ryssland skulle kunna intervenera och desinformera i kampanjen, oklart hur. Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant? Annars har man trott, att den fria debatten och åsiktsbildningen, den kritiska journalistiken, den obestickliga ämbetsmannakulturen eller kort sagt: det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.
Men tydligen är den svenska demokratin, bergfast förankrad i det nationella medvetandet och i medborgarsamhällets praxis, som vi trodde, ändå så skröplig, att den inte är kapabel till självförsvar. Vi får tänka oss, att skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk med flera är så genuint korrupta eller genomkorkade, att de skulle vara beredda att gå främmande makt till handa i en vital politisk fråga. Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.
En bred diskussion, omfattande hela vårt folk, människor av alla kön och etniciteter, religiositeter, politiska bekännelser, olika generationer, när det gäller nationens framtid, kan – enligt vår mening – endast förstärka och fördjupa känslan för fosterlandets väl. Här är varken romare eller grek, varken höger eller vänster. Här är du och jag. Här finns en gemenskap. Nu sätter statsmakten ned foten. Måste vi då inte också fråga oss, vilka andra ärenden, vilkas utgång påverkar vår dagliga och fortsatta existens, som måste undandras offentlighet och genomlysning?
Nato-frågan tenderar att leda till ett systemskifte av mycket obehaglig art. Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda. Någon däremot?