[…] Ett svenskt Nato-medlemskap ska nu hastas fram på några veckor. Det började med att Ulf Kristersson på ett totalt ansvarslöst sätt gav upp principen om att svensk säkerhetspolitik ska beslutas i bred enighet. Toppstyrda SD bytte fot utan att någon brydde sig. I Socialdemokraterna pågår en så kallad ”säkerhetspolitisk dialog”. Den 9, 10 och 11 maj ska det göras upp med alliansfriheten på tre zoom-möten med partimedlemmarna. I riksdagen tas det parallellt fram en ny analys som ska vara klar efter dialogen, och vars slutsatser alltså inte ens kan diskuteras på nämnda zoom-möten. Det hela är en skenprocess.
Det finns, enligt min mening, endast ett hållbart skäl till att Sverige skulle byta fot i Nato-frågan med denna hastighet, och det är att hotbilden mot Sverige ökat dramatiskt på kort sikt, och att ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige avsevärt mer säkert på samma korta sikt.
Jag har hittills inte sett övertygande bevis för att dessa villkor är uppfyllda. Och med bevis menar jag inte ledartexter eller debattinlägg från gamla Nato-hökar. Om Magdalena Andersson och Peter Hultqvist anser att läget är så pass allvarligt att Sverige behöver agera i panik, då vill jag gärna höra det från dem.
Är villkoren inte uppfyllda så är det i allas intresse – Nato-motståndare liksom Nato-anhängare – att frågan får ta mer tid. Det beslut Sverige fattar nu ska vi leva med under mycket lång tid framöver och det behöver vara folkligt förankrat. Läs artikel