[…] Det svenska (och finska) etablissemanget å sin sida har kopierat det ryska regeringssättet för att få igenom beslut, och i riksdagen (den svenska och den finska) kommer en Nato-ansökan högst sannolikt att godkännas med rent sovjetiska röstsiffror.
Detta har i sin tur krävt en historierevision av närmast Orwellskt slag, och oberoende public service-media har rättat in sig i ledet. Trots att en trägen Nato-lobbyist som generalmajor Karlis Neretniks har påpekat, att de ryska motgångarna i det ukrainska kriget har minskat sannolikheten för ett ryskt anfall på neutrala stater som Sverige och Finland och därmed paradoxalt nog bidragit till att öka säkerheten i vår del av världen, fortsätter experter av skilda slag att påstå att Sverige behöver beskydd och säkerhetsgarantier som aldrig tillförne.
Så får man väl också tolka statsminister Magdalena Anderssons 1 maj-förklaring, att Sverige genom ett Nato-medlemskap kommer att få ett större ansvar för säkerheten i Östersjöregionen. Men väl knappast som en fredsfaktor utan en stridande kraft. Det betyder närmast, att vårt land ställer in sig på att gå på offensiven. Hur detta ska gå till utan existensen av en högsjöflotta, är synnerligen oklart. Baktanken torde nog vara, att vi ska kunna invitera amerikanska och brittiska krigsfartyg till innanhavet och erbjuda dem täckning från luftrummet, och detta även om vi inte själva är direkt utsatta för något fientligt angrepp. Det var ungefär så tyskaktivisterna i Sverige resonerade före första världskriget – fast något flygvapen fanns förstås inte då. Läs artikel