- Den skriftliga bedömning som jag gjorde i vintras skickades till UI den 5 januari. Den har ändrats av Rysslands anfall på Ukraina den 24 februari.
- Skulden för kriget ligger helt och hållet hos president Putin.
- Orsakerna till konflikten är flerfaldiga:
A. De undertryckta, inneboende spänningarna från Sovjetunionens upplösning.
B. Konkreta rysk-ukrainska meningsskiljaktigheter 1990 – 2021.
C. Den långvariga, fortsatta militärpolitiska konfrontationen mellan USA/NATO och Ryssland.
D. Putins med årens tilltagande auktoritära, storryska och panslavistiska paranoia: Det går en röd tråd från konfiskeringen av Yukos 2003, till orangerevoutionen i Ukraina 2004, Putins tal i München 2007, kriget med Georgien 2008 och Majdan revolutionen 2014 till de politiska och militära angreppen på Ukraina 2021/2022.
- Kriget är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland.
- Vi vet inte hur kriget kommer att sluta. I ett eventuellt stillestånds
avtal/fredsavtal tror jag de svåraste frågorna blir Donbass ställning respektive ett ryskt trupptillbakadragande kopplat till en avveckling av USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland. Det kräver förhandlingar dels mellan Ryssland och Ukraina, dels mellan Ryssland och USA.
- Någon riktig politisk lösning kan det inte bli förrän Putin lämnar makten. Jag tror det sker senast i samband med presidentvalet 2024.
- Till dess kommer en farlig situation råda i Europa med ett isolerat och förbittrat Ryssland. Det drabbar det ryska folket – 145 miljoner människor – och skadar tillväxt och globalisering i hela världen. Vi har redan fått en ny och ännu hårdare järnridå i Europa.
- Putin kommer sannolikt att efterträdas av ett något yngre kollektiv, som inte har samma rötter i det sovjetiska förflutna som han.
- Ryssland kommer dock inte att krossas av den pågående konflikten och de enligt min mening alltför drakoniska ekonomiska sanktioner som införts mot Ryssland och som inte kommer att leda till det avsedda målet att ändra Rysslands politik. Landet är för stort, har stora tillgångar och en prövad befolkning som överlevt och stärkts i många svåra kriser. Ryssland har många samarbetspartner utanför det transatlantiska området. Liksom efter det misslyckade Krimkriget 1853–1856 kommer Ryssland att dra lärdomar av det inträffade och återhämta sig.
- Det eviga Ryssland kommer således att bestå som vår stormaktsgranne, och vi har ett ansvar att planera för denna framtid och stödja de krafter i Ryssland som verkar för ett mer normalt Putin-fritt samhälle – ett samhälle som höll på att utveckla sig under presidenterna Gorbatjov och Jeltsin samt under president Putins första mandatperiod 2000 – 2004.