USA är redo att ge säkerhetsförsäkringar till Sverige under en eventuell ansökningsprocess till Nato. Det beskedet ger utrikesminister Ann Linde efter mötet med USA:s utrikesminister Antony Blinken den 4 maj. (SVT Aktuellt)
”Jag kan naturligtvis inte gå in på detaljer”, säger hon.
Hon är samtidigt tydlig med att det inte rör sig om några säkerhetsgarantier, något som endast kan ges till fullvärdiga Nato-medlemmar, enligt Linde, som inte vill yppa vad hon och Blinken har diskuterat.
Fixeringen vid försäkringar under en ansökningsprocess förefaller vara ett sätt att ta bort uppmärksamheten från själva sakfrågan vad ett Nato-medlemskap innebär.
De säkerhetsgarantier som utrikesministern talar om kanske har någon substans, men det är inget vi kan veta.
Men det är säkerligen så att USA istället framfört krav på vad Sverige skall bidra med vid ett Nato-medlemskap. Ann Linde antyder att samtalet har rört sig i den riktningen:
”Man tycker att det skulle bli ett positivt säkerhetspolitiskt läge i Arktis och Östersjöområdet. Därför är man beredd att ge olika typer av säkerhetsförsäkringar.”
De här rätt kryptiska uttalandena handlar om vad som sedan länge är känt. USA och Nato vill kunna använda svenska och finska försvarskrafter inte primärt för våra egna länders försvar utan för att sättas in i Östersjöområdet i syfte att försvara de baltiska staterna och förstärka USA:s närvaro i Arktis. Det senare området har på några år blivit allt viktigare, och där pågår nu vad som närmast liknar en kapprustning mellan USA och Ryssland.
USA vill kunna använda främst det svenska flygvapnet uppe i norr. Det har tydligt framkommit vid de stora övningarna Trident Juncture (Nato), Cold Response (Nato) och Arctic Challenge Exercise (de nordiska länderna, USA, Tyskland) där JAS-plan deltagit.
Norge har, efter påtryckningar från USA, ändrat sin försvarsstrategi så att tyngdpunkten skall ligga i Nordatlanten, Norska Havet och Arktis. Försvar av det egna territoriet kommer i andra hand. Som ett led i den omsvängningen har USA genomdrivit att tre flygbaser och en örlogsbas i Norge skall läggas under amerikansk kontroll.
USA har ett direkt intresse av att byta säkerhetsgarantier, vilka de nu är och vad de nu kan vara värda, mot att Sverige ställer upp med sitt försvar i de för Nato prioriterade områdena som är Baltikum och Arktis.
Det här är känslig mark för regeringen som nu forcerar fram ansökan om Nato-medlemskap inom någon vecka. Budskapet har varit att vi skall göra det för Finlands skull och för försvaret av det svenska territoriet. Då blir det svårt att plötsligt föra in kraven från USA på att vi skall ställa om vårt försvar för andra syften som att stärka USA i tvekampen med Ryssland i Arktis och för att försvara Baltikum.
Därför blir Ann Linde kortfattad och svävande när det handlar om krav på Sverige.
På samma sätt var statsminister Magdalena Andersson otydlig då hon på pressträffen första maj råkade nämna vilka krav vi kan förvänta oss att Nato ställer våra försvarsstyrkor:
”För Sveriges del, om vi går med i Nato, handlar det om att vi har ett särskilt ansvar för Östersjön skulle jag tro.”
Och vidare:
”För Finland kan det bli aktuellt att ta ett särskilt ansvar för de baltiska staternas säkerhet.”
Sådana tankar är inte bara tagna ur luften. Det måste ha behandlats i de samtal som förts mellan Sverige, Finland och Nato.
Till det kommer nu de mer specifika förväntningarna från USA om att vi skall ta del i försvaret av Arktis.
För Finlands del skulle ett militärt ansvar också för de baltiska länderna vara ett dramatiskt brott mot landets säkerhetspolitik under decennier. Från såväl statsledning som från den finska försvarsmakten har man kategoriskt avvisat att finska styrkor skulle avsättas för de baltiska staterna – inte ens för grannlandet Estland.
I den finska rapporten om säkerhetssituationen
Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön anger man att bara mycket små finska styrkor kan avdelas och att försvaret av Baltikum landar på stormakterna i Nato.
Man kan misstänka att den finska omsvängningen, om det är sant som Magdalena Andersson påstår, har tillkommit genom hårda påtryckningar från Nato och USA.
Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis var snabb att inteckna de beställda finska F-35 -planen för sitt eget lands skydd ( lrt.lt 12maj )
Vi står nu i den situationen att regeringen ger svävande besked om att vi får garantier (oklart vilka) från olika håll och sedan bara antyder att man håller på att gå med på att åta sig militära uppgifter som inte har direkt att göra med försvaret av Sverige.
Hela processen är gjord för snabbt föra in oss i Nato.
Många röster höjs nu bland socialdemokrater om att det går för fort och att man måste få tid att diskutera och analysera Nato-frågan och att inte det inte bara gäller i ”dialoger” med några socialdemokratiska medlemmar utan att frågan måste ut till svenska folket.