Med Finlands och Sveriges eventuella inträde i Nato dras en ny järnridå genom Europa. För Ryssland är ju ett europeiskt land, liksom Turkiet, båda med stora landområden i Asien. Bysans, och senare det osmanska väldet, framträdde som det andra Rom, Moskva som det tredje. Det gamla romarriket kom aldrig i närheten av Skandinavien, gud bevars, men Sverige hade goda relationer med Konstantinopel och periodvis också med moskoviterna. Vår antiryska politik blev en olycka för Sverige, inklusive vår finska riksdel.
Sveriges krig på kontinenten, mot kejsarmakten, mot Polen, var inte heller lyckosamma. De förödde vårt rike, plundrade det på manskap och resurser. Vi ödelade, där vi gick fram. Dessa historiska läxor bör man ha i minnet. 1700-talet gjorde Sverige efterblivet. Efter 1809 skulle vi inte längre vara en krigarnation. Vi satsade på näringarna, i fred med våra grannar, de tidigare arvfienderna Danmark och Ryssland främst. Sverige under Karl Johan, reaktionär i sitt sätt att styra, blev ett fredsprojekt. Och unionspartnern Norge stod som ett demokratiskt föredöme för en upplyst samtid.
Med Sveriges och Finlands troliga Nato-inträde blir vi del av en militärallians. Vi frontar efter att tidigare ha dragit oss tillbaka. Vi blir en lydstat, som vi under många år var en lydstat till Frankrike. Vi sätter oss vid rådsbordet tillsammans med regeringar (långt ifrån alla), som vi inte har så mycket gemensamt med. Vi löper risken att tvingas – om också inte kommenderas – att gå ut i nya krig. Och det värsta är, att detta är självförvållat. Vi kan inte skylla på Vladimir Putin. Ryssland har uppträtt dåraktigt och kriminellt men hotar oss inte. Bindande säkerhetsgarantier från något håll kommer vi inte att kunna erhålla.
Känslor – ideologier, värdegrunder, identitetspolitik med mera – har tillåtits styra politiken. Med statsförnuftet är det sämre. Vår livförsäkring som liten stat är att söka och vinna förtroende från alla håll. Med Nato-spelet har en del av detta förtroende eroderat. Vår statsledning har skapat oss en hemmagjord osäkerhet. Det kommer att ta tid att reparera detta. Den russofobiska atmosfären i dagens andliga klimat försvårar förvisso uppgiften. Putins oförsvarliga krig i Ukraina kastade svenska (och finska) beslutsfattare obetänksamt i armarna på Nato; det är dem vi ska skylla på.
Omöjligt är det inte, att detta drag kommer att gjuta samman forna fiender som Ryssland, Kina, Indien i någon form av eurasisk gemenskap.
Varför har exempelvis den möjligheten, hotfull som den kan verka, inte vägts in i debatten om svensk Nato-anslutning, som inte har varit någon verklig debatt utan ett beställningsjobb? Istället gör sig Konungariket Sverige redo att stå i givakt vid den nya järnridån i Nordeuropa. Och den finske presidenten Niinistös planer på en ny Helsingforskonferens 2025, luftade så sent som i slutet av förra året, har skrotats som i ett trollslag. Vår eftervärld får nya murar att riva.