Fyra premisser om Ryssland
- Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
- Oavsett eventuella problem i den ryska ekonomin och eventuella regimförändringar kommer Ryssland alltid att ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
- Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
- Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner, väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning, som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina granländer.
Slutsatser beträffande Sveriges politik
- Den första slutsatsen är att Sverige måste ha god kännedom om förhållandena i Ryssland. Det gäller inte bara experter som talar ryska och har bott i landet, utan vi måste även ha politiker som har goda och faktabaserade kunskaper om Ryssland genom besök i landet, och då inte bara i Moskva och Petersburg, och kontakter med ryska politiker. Man kan jämföra med hur den finska stats- och utrikesledningen upprätthåller de politiska kontakterna med Ryssland i alla väder.
- Lika viktigt är det att ryssarna har en god och realistisk kännedom om svensk politik och om våra säkerhetspolitiska strävanden att leva i fred och bidra till avspänning. Vi bör alltså ta emot flera ryska politiker och andra beslutsfattare i Sverige och visa dem öppenhet.
- Den svenska försvarsförmågan under det kalla kriget ingav respekt och förtroende. Det gör inte det nuvarande försvaret. Alltså måste vi höja vår egen försvarströskel, så att den får en europeisk triggereffekt – det vill säga angriper man Sverige kommer hela det säkerhetspolitiska systemet i Europa i gungning. Vidare måste vi försöka etablera en tydligare och mer trovärdig säkerhetspolitik än det nuvarande famlandet, som vi har befunnit oss i sedan det kalla kriget slutade.
- Sverige bör inte gå med i Nato. Under nuvarande förhållanden skulle det i fredstid leda till spänningshöjande åtgärder från Rysslands och Natos sida samt, i händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde, till att vi omedelbart blev indragna. Sverige har aldrig kunnat försvara sig mot ett stormaktsanfall. Vår säkerhetspolitik har alltid gått ut på att vi inte skall försätta oss i ett sådant läge, att vi drar på oss ett stormaktsanfall. Det är därför medlemskap i Nato är en dålig idé. Vi bör bidra till avspänning, inte till spänning mellan stormaktsblocken.
- Sverige bör göra mycket mera för att bidra till ett demokratiskt institutionsuppbyggande i Ryssland. Vi bör koncentrera oss på att hjälpa till med ett erfarenhetsutbyte beträffande domstolsväsen, pensionssystem, hälsovårdssystem, finansiella regelsystem, kommunalt styre med mera, det vill säga inom områden där ryssarna är intresserade av att lära av oss. Vi bör givetvis i samklang med EU stå upp för våra egna värderingar, beträffande Ukraina och andra ryska övergrepp, men tills vidare lägga åt sidan försöken att ändra värderingar hos det ryska folket.
- Lika viktigt är det utveckla de mänskliga kontakterna genom ökat personutbyte med hjälp av avskaffat visumtvång samt genom samarbeten mellan svenska och ryska kommuner. Förtroende och avspänning byggs bottom-up, inte top-down.
- Ryssland är och kommer i framtiden att bli en allt viktigare marknad för svenskt näringsliv såväl beträffande handel som investeringar. Ryssland ligger med Finland på delad sjunde plats som importland till Sverige och är vår trettonde viktigaste exportmarknad, med dubbelt så stor export dit som till Schweiz. Svenska företags investeringar gör att Sverige är bland de fem största investerarna i ryskt näringsliv. IKEA är ett mycket gott exempel. Alltså bör vi på allt sätt underlätta affärskontakter med Ryssland.
Anmärkning. – Sven Hirdman är tidigare svensk ambassadör i Moskva, ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien och en av redaktörerna för antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Lund Celanders 2014).