Vi har röstat fram en riksdag där en majoritet var emot Nato. Där det största partiet försäkrat att ”den militära alliansfriheten är en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Den militära alliansfriheten ligger fast.” Där vår försvarsminister garanterade – och det är inte ett ord man bör använda lättvindigt – att så länge han sitter kvar skulle vi inte gå med i Nato. Där Jimmie Åkesson lovade att ”Sverigedemokraterna kommer inte att tillåta ett medlemskap utan att först förankra detta hos det svenska folket genom en folkomröstning.”
För många av oss har dessa ställningstaganden spelat en avgörande roll för hur vi har röstat. […]
Allt detta har reducerats till aska i och med Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas beslut att söka medlemskap i Nato utan en demokratisk process.
Vad man än tycker om Nato, är en sak klar: det är en stor fråga. I vissa avseenden större än EU och euron, eftersom det rör liv och död: potentiella ingripanden över hela jorden, våra medborgare i krigssituationer med risk för hämndaktioner och frågan om kärnvapen. Framför allt handlar det om alliansfriheten, som har varit en djupt grundmurad del av svensk politik sedan tvåhundra år – lika länge som vi varit förskonade från krig. […]
Det är inget konstigt att politiker byter åsikt. Enligt vår försvarsminister Peter Hultqvist hände det honom den 11 april klockan 08.15. Exaktheten i tidsangivelsen är förmodligen tillagd för att motverka den luddiga anledningen han ger till sitt beslut: ”Min känsla var: det går inte längre.”
”Min känsla?”
Är det så det ska gå till? Politiker får en känsla, och rundar folket? Den som menar att situationen är så akut att vi inte hinner rösta, bör fundera över sin hållning till de demokratiska grundprinciperna och studera historia. I samtliga fall då statschefer har upplöst riksdagar, instiftat undantagslagar eller genomfört kupper har det hänvisats till akuta situationer. Den som tror att Ryssland, som knappt klarar av Ukraina, skulle hoppa på Sverige mitt under brinnande krig för att vi inte är med i en i deras ögon fientlig militärallians, och inte till exempel Österrike eller Irland, har en del att bevisa. Läs artikel