Gårdagens beslut är en jordbävning i svensk politisk historia, även om diskussionen mycket handlat om enbart ja eller nej till Nato.
Jag framförde de synpunkter som framkommit under de regionala dialogerna i Skåne. Beslutet om alliansfrihet från distriktskongressen, kritiken mot att partikongressen inte sammankallats och kraven på fortsatt nedrustning. Jag framförde också att det finns en förståelse för det nya säkerhetspolitiska läget och den tveksamhet, de frågor och funderingar som många medlemmar bär på.
De flesta vet att jag alltid varit Nato-skeptiker och den uppfattningen är djupt rotad. Samtidigt har jag som försvarspolitiker haft anledning att fundera kring säkerhetspolitiska frågor under flera år och därmed haft möjlighet att fördjupa mig i ämnet. Jag haft möjlighet att träffa forskare och experter, internationella politiker och genomföra värdefulla resor. Det vi vet är att vi har en verklighet att förhålla oss till – Rysslands invasion av ett demokratiskt grannland den 24 februari, Finlands beslut om att ansöka om Natomedlemskap vilket innebär att vi förlorar vår viktigaste samarbetspartner och dem som militärt har höjt vår förmåga, måste vi förhålla oss till. Alternativen är dessutom få. Militarisering av EU är orealistiskt och inte ens önskvärt, bygga upp det egna försvaret till de nivåer som vi hade under kalla kriget kostar enorma summor pengar och tar lång tid att göra. Har vi den tiden och är vi beredda att finansiera det? Kanske är det som Tage Danielsson säger; den som inte tvivlar är inte klok.
Partistyrelsen har fattat sitt beslut och det är utifrån det vi behöver jobba vidare. Socialdemokratin har en utmanande tid framför sig. En rejäl diskussion om vår internationella politik kommer krävas och jag är glad att det arbetet nu vidtar. Det är viktigt att vi håller ihop, visar respekt och ödmjukhet för varandras åsikter och slutsatser. Den vore en stor tjänst för borgerligheten och de krafter som ser annorlunda på människovärdet, på freden och friheten, på jämlikhet och solidaritet om vi tillåter oss att splittras av denna svåra fråga. Det kommer en tid också efter detta, och som de reformister vi är har vi mycket kvar att göra. Samhället blir aldrig färdigbyggt, det förändras och förbättras varje dag, men bara så länge vi själva tar ansvar för det.