[…] Men när Turkiet nu ställer vansinniga krav på inflytande över vår utrikespolitik och vår hållning i frågor som rör mänskliga rättigheter händer något.
Regeringen mumlar och flackar med blicken, bedyrar att de inte gillar terrorism och betonar att många Nato-länder gillar Sverige.
Dagens Industris ledarsida, tidigare så blåögd i synen på Putins gasledningar att det snarare handlat om kalkylerande kapitalistisk cynism, dundrade på onsdagen ut sitt budskap: Regeringens uppgörelse med riksdagspolitikern Amineh Kakabaveh, av Turkiet sedd som terrorist, måste rivas upp. Tidningens politiske redaktör PM Nilsson skriver att han aldrig gillat uppgörelsen. Det stämmer förstås. Men att han trumpetar ut budskapet just nu kan inte ses som något annat än en uppmaning att blidka president Erdogan.
Halil Karaveli, forskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, argumenterar på DN Debatt för att en god relation med Turkiet är viktigare än lojalitet med det kurdiska självstyret i norra Syrien. Självstyret är ”ett progressivt ljus” som förtjänar stöd, skriver Karaveli, men föreslår ändå att Sverige ska ”ompröva sitt stöd till syrienkurderna”. […]
Det svänger snabbt i svensk politik. Nato-medlemskap var nyss oerhört osannolikt. Över en natt rakade sedan sannolikheten att vi skulle bli medlemmar upp till inte mindre än 100 procent.
Likadant är det med de andra Natoländernas inflytande över svensk politik och risken för inskränkningar i vår handlingsfrihet. Det skulle aldrig kunna hända. Men när det väl hände var det alldeles givet att det var så det skulle bli.
Det enda vi kan vara säkra på nu är väl att det inte kommer hända igen? Att nästa och nästa Nato-land kräver samma kohandel som Turkiet. Och när det väl sker kommer det förstås ändå vara helt normalt, logiskt och självklart. Läs artikel