Två böcker till förmån för försvar och alliansfrihet rederut begreppen. Den ena behandlar försvaret, den andra har Sverige och Nato som den röda tråden.
Först försvarsboken:
Hans M Gabrielson, en av de många författarna, beskriver initierat Gotlands en gång så starka försvar. Ön skulle försvaras med 25 000 motiverade soldater. Totalt kunde Sverige mobilisera cirka 800 000 man. Möjligt genom den allmänna värnplikten. Tidigt drog Hjalmar
Branting (!) upp riktlinjerna för ett folkförsvar: ”Vi vilja ha en armé, oduglig till anfall såväl utåt som inåt, men desto dugligare till försvar mot dem som utifrån eller inifrån vilja anfalla Sverige och dess medborgare” (1908).
Sverige behöll det starka värnpliktsförsvaret från andra världskrigets också under kalla kriget 1946–1989. Neutralitetspolitiken fortsatte också och Sverige höll sig utanför Nato.
Utrikesminister Undén krävde också att försvaret inte enbart skulle riktas österut. Det förverkligades däremot inte.
I själva verket styrde det svenska militärindustriella komplexet med Marcus Wallenberg i spetsen snart försvarsbeställningarna. Överstelöjtnant (skall var Generallöjtnant, sajtredaktören) Carl Björeman drar i sitt bidrag fram en gåva på 80 000 kronor från Wallenberg till ÖB Rapp! – ”för främjande av Krigsmaktens intressen”.
Svängdörrar uppstod mellan Högkvarteret, Rosenbad och exempelvis Saab. Våra främsta
ministrar började uppträda som simpla vapenförsäljare (mitt uttryck).
Vapnen är alltmer anpassade till västalliansen. Ett Gripenplan består till 50 procent av USAdelar. Sverige inledde en organisatorisk nedrustning för cirka 20 år sedan. Invasionsförsvaret spolades och ersattes av ett ”insatsförsvar”. Detta skulle kunna sättas in i konflikter över hela världen, typ Afghanistan. Till sist avskaffades den allmänna värnplikten (2010). Insatsförsvaret skulle bestå av några extremt få och extremt rörliga yrkessoldater.
Gotland blev utan.
Men alliansfriheten fordrar ett starkt försvar – så starkt att det avskräcker en stormakt. Enligt ”Försvaret främst” finns bara en utväg – återinför värnplikten, höj försvarsanslagen och bevara alliansfriheten!
Med andra ord: ”Om du vill fred, förbered krig.”
Sverige, Nato och säkerheten:
Klockan är en (1) minut i tolv för den här boken. I april ska riksdagen ta ställning till ett långtgående så kallat ”värdlandsavtal” med Nato. I detta nämns inte alliansfriheten en enda gång.
Röstar riksdagen för är vi nog definitivt inne i Nato. Ett medlemskap i Nato skulle inte garantera ökad försvarsförmåga. USA:s närvaro i Balticum och Östeuropa är obetydlig eller
obefintlig. Amerikanerna prioriterar numer Asien. I Europa förlitar de sig på sina taktiska kärnvapen. Sverige skulle dras in i en kärnvapenzon. Den så kalllade elefanten i rummet är
naturligtvis Ryssland. Natoutredningen ursäktar inte Putins aggressioner. Däremot framhåller den som viktigt att förstå Ryssland:
● Ryssland är fortfarande svagt trots viss upprustning. Försvarsbudgeten är en tiondel av USA:s!
● Ryssland känner sig rätt eller orätt inringat av Nato och EU.
● Ett svenskt (ev. svensktfinskt) Natointräde skulle av Ryssland ses som ytterligare en inringning. Viktigare än att tänka militärt är att Sverige förnyar sin politik för internationell avpänning.
Initiativ bör tas för kärnvapennedrustning och flyktinghjälp. Sverige bör åter bli ett aktivt
FN-land. Kontakterna med Ryssland måste förnyas. En allmän medborgartjänst för både män och kvinnor vore viktigare än värnplikt.
Utredningens motto:
”Vill du fred, förbered för fred!”