Kapprustningen mellan Ryssland och USA i Arktis och på Nordkalotten fortsätter.
Nyligen meddelade Norra Flottans befälhavare amiral Aleksandr Moisejev att man återställer flygbasen Severomorsk-2 på Kolahalvön som stängdes 1998. Dessutom presenterades en plan för konstruktion av ytterligare två flygbaser samt upprustning av sju flygbaser i regionen.
Åtminstone en av baserna skall användas för långdistansbombplan och en för stridsflyg. Övriga baser antas komma att användas bland annat för helikoptrar och drönare.
USA har fått till stånd ett avtal med Norge om närmast oinskränkt amerikansk dispositionsrätt och suveränitet över tre flygbaser och en örlogsbas för att möta Rysslands upprustning i regionen.
Vi har tidigare kommenterat hur också Sverige redan genom att delta i övningar i norr riskerat att bli en medspelare i en kommande stormaktskonflikt i området.
Den säkerhetspolitiska situationen i regionen är inte i första hand en Nato-fråga.
Nato-medlemmarna i Östeuropa och Baltikum gick med alliansen för att få skydd mot Ryssland. Man befarade utifrån sina historiska erfarenheter ryskt angrepp och möjlig rysk ockupation. Detta har mycket lite med de ryska baserna i norr att göra.
Inte heller Sverige hotas av den ryska upprustningen på Kolahalvön.
Spänningen kring Nordkalotten är en fråga om konfrontationen mellan USA och Ryssland och rör båda stormakternas strategiska kärnvapen snarare än frågan om utvidgade intressesfärer som Putin har talat om i samband med Ukraina.
Rysslands upprustning i norr handlar i om att möta USA och säkra passage av sina atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtar ut från baserna på Kolahalvön till Norska havet och Nordatlanten för att där kunna hota USA.
USA å sin sida trappar upp i samma område för att kunna blockera de ryska ubåtarna och hota baserna på Kolahalvön.
Nato har sedan decennier strävat efter att vidmakthålla Arktis som ett lågspänningsområde. Särskilt bland alliansens medlemsstater i Sydeuropa har intresset varit minst sagt svalt för medverka till att regionen blir en arena för militär tävlan. ”High north, low tension” har varit ledstjärnan och 1996 inrättades Arktiska Rådet med Kanada, Danmark, Finland, Sverige, Island, Norge, USA och Ryssland som medlemmar, vars syfte var att hantera rent civila frågor som rörde ekonomi, räddningstjänst, fiske och miljö med mera för området men hålla militära frågor utanför.
Även Kanada har velat hålla Nato utanför och nämner inte Nato i sitt strategidokument för regionen.
Med ökande spänningar främst mellan USA och Ryssland håller detta på att snabbt och definitivt ändras. Det skedde en abrupt vändning 2019 då USA:s utrikesminister Pompeo under ett möte i Arktiska Rådet i ett tal gick till våldsamt angrep Ryssland och Kina för deras uppträdande i regionen och samtidigt meddelade att USA nu börjar placera ut femte generationens stridsflyg i Alaska till ett antal som är fler än på något annat ställe på jorden. Dessutom meddelade Pompeo att USA återaktiverat sin Second Fleet med operationsområde i Nordatlanten och Arktis.
Utfallet ledde till att Rådet inte som varit brukligt kunde anta någon gemensam deklaration om klimatfrågan, vilket var mötets egentliga syfte.
Om Nato tidigare har hållit en låg profil och nöjt sig med Arktis som ett lågspänningsområde kan detta komma att ändras genom att USA nu mer och mer ser den strategiska betydelsen av regionen. På Natos toppmöte i Madrid 28 juni skall ett nytt strategiskt koncept antas. Natos parlamentariska församling (parlamentariker från medlemsländerna) har föreslagit en skrivning där “High North” nämns som ett av områdena där Ryssland och Kina utmanar Väst.
Om Sverige blir medlem i Nato är det hög risk att också vi dras med i stormaktspelet kring Arktis.
Efter beskedet om att Sverige tillsammans med Finland ansöker om medlemskap har förväntningarna från flera håll på svensk militär närvaro på Nordkalotten och Arktis ökat.
Nato genomförde en flygövning den 2 juni som beskrevs som den första större i sitt slag norr om polcirkeln, där flyg från Norge, Finland och Sverige tränade tillsammans. Parollen var “Three nations – one mission. The new NATO in the North”.
I samband med övningen meddelades att Finland kommer att stationera sina första F-35-plan i Rovaniemi som ligger vid polcirkeln. I en artikel i Barents Observer skriver man att de finska planen får kortare flygväg än de norska från flygbasen Evernes för att möta ryska plan väster om Kolahalvön.
Den 13 juni förklarade talmannen i Finlands riksdag Matti Vanhanen efter en träff med Norges statsminister Jonas Gahr Støre och den finske presidenten Sauli Niinistö att Sverige, Norge och Finland borde överväga att organisera gemensam kontroll över luftrummet norr om polcirkeln.
Förre ambassadören René Nyberg kom den 14 april med ett liknande förslag: att Norge, Finland och Sverige tillsammans skulle övervaka Nordkalotten, främst med gemensamma luftstridskrafter.
Det finns ett motstånd bland många av Natos medlemsländer mot att bidra med militär i Nordkalottenområdet, men vid ett medlemskap kommer Sverige sannolikt att pressas av USA att ställa upp med JAS-plan för övervakning av luftrummet där.
Både statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde meddelade efter sina besök i Washington att förväntningarna på Sverige vid ett Nato-medlemskap var att bidra militärt inte bara i Östersjöområdet utan också i Arktis.
Svenska JAS-plan som patrullerar luftrummet i Arktis innebär en uppenbar risk att vi dras in i en stormaktskonflikt som inte har med hot mot vårt territorium att göra utan handlar om rivaliteten mellan de två kärnvapenmakterna.
Vi har allt att vinna på att Nordkalotten och Arktis åter blir lågspänningsområden och skall inte medverka till motsatsen.