[…] Ett Sverige i Nato är inte ett steg mot fred utan ett steg mot krig. Krigare av olika slag (om de gjort sin obligatoriska krigstjänst spelar i detta sammanhang mindre roll) har varit pådrivande. De har drivit den traditionella svenska neutralitetspolitikens företrädare tillbaka, förhånat dem. Detta har i dagsläget krävt en demonisering av allt ryskt, av rysk kultur, musik, konst, litteratur. Det är ett dramatiskt skifte: inte ville någon förbjuda import av amerikansk kultur och vetenskap under USA:s långa och blodiga krig i Vietnam och Sydostasien.
Det russofobiska Sverige kommer förr eller senare att ångra sig. Och eftervärldens historiker kommer att upptäcka, att den orkestrerade svenska officiella Rysslandsfientligheten har utgjort en spegelbild av det rysk-sovjetiska tvångskonsensustänkandet. Den svenska studiecirkeldemokratin (Olof Palme) har inte spelat någon som helst roll inför det av det politico-militära etablissemanget genomdrivna Nato-inträdet. Man har manipulerat, dirigerat och stämplat. Man värjer sig mot desinformation men sprider desinformation. Skadeverkningarna av regeringens grava misstag måste nu minimeras. Rimligen kommer många medborgarinitiativ att uppstå för att se till att Sverige genom servilitet och krigsyra inte dras in i onödiga och livsfarliga Nato-operationer. Sorgen får inte skymma klarsynen. Läs artikel