Utlämning handlar om samarbete mellan – främst – stater för att möjliggöra såväl lagföring som verkställighet av domar.
Utlämning aktualiseras då en stat begär att en misstänkt, tilltalad eller dömd person som befinner sig utanför dess territorium ska överlämnas för att ställas inför domstol eller verkställa ett straff. Sverige har av tradition inte krävt avtal med den andra staten för att medge utlämning. En del stater kräver emellertid att det finns ett avtal för att kunna utlämna.
Inom EU har utlämningsförfarandet som huvudregel ersatts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder. Inom Norden har utlämningsförfarandet ersatts av överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Särskilda regler gäller för samarbetet med internationella domstolar för brott mot internationell humanitär rätt.
Lagen (1957:668) om utlämning för brott reglerar villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till en utomnordisk stat. Lagen är tillkommen i nära anslutning till det arbete inom Europarådet som ledde fram till 1957 års europeiska utlämningskonvention och lagen bygger i allt väsentligt på denna konvention. Till konventionen finns två tilläggsprotokoll från 1975 och från 1978. Utlämning regleras också i ytterligare konventioner, exempelvis Förenta nationernas (FN) konvention mot korruption från 2003, FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet från 2000 samt FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen från 1988. Läs dokumentet