Sverige har sedan Karl XIV Johans dagar varit alliansfritt och under hela denna tid varit förskonat från krig. Erfarenheten – och det är den vi måste luta oss mot – talar för att vi bör fortsätta denna framgångsrika politik. Men vad kan historien lära oss, då vi gick i allians med främmande makt?
I freden vid Tilsit 1807 hade Rysslands kejsare Alexander I och fransmännens kejsare Napoleon kommit överens om hur de skulle förhålla sig till omvärlden. Det sägs att de båda muntligen och med ett handslag kom överens om att om inte Sverige anslöt sig till det så kallade kontinentalsystemet som Napoleon år 1806 hade förkunnat, så skulle Ryssland inta Finland, som då var en del av det svenska riket. Bakgrunden till freden 1807 var att Napoleon hade vunnit en förkrossande seger över de rysk-preussiska arméerna vid Friedland i Ostpreussen.
I kampen om världsherraväldet fanns även Storbritannien. Och syftet med kontinentalsystemet var att isolera britterna genom att stänga hamnarna för deras fartyg.
Den svenske kungen Gustav IV Adolf, eventuell son till Gustav III, avsattes 1809 i en statskupp, förvann ur landet och dog utfattig nere på kontinenten 1837.
Bakgrunden till statskuppen var att kungen hade blivit livrädd för konsekvenserna av den franska revolutionen, men också av handelspolitiska skäl gick han i allians med Storbritannien. Kungen var alltså inte intresserad av att stänga svenska hamnar för engelska fartyg. Så plötsligt hade Sverige två fiender: Ryssland och Frankrike!
Kungen förklarade krig mot Frankrike, utan att ha grepp om Sveriges militära styrka. Kanske han även trodde att hans svåger, den ryske kejsaren, genom släktskapet skulle avstå från krig. Sverige hade trots allt varit i förbund med Ryssland fram till freden i Tilsit 1807.
Danskarna anslöt sig självmant till kontinentalsystemet, efter att britterna helt överraskande hade bombat Köpenhamn.
I ett tidigt skede blev den svenske ambassadören i S:t Petersburg, von Stedingk, varse att Ryssland förberedde en invasion i Finland. Kungens svar var att flytta den finska armén till Österbotten. Hur kriget sedermera gestaltade sig och kom att avslutas, har på ett förträffligt sätt skildrats av Lars Lundin, Kriget som bär Napoleons skugga. Finska kriget 1808–1809 (Schildts 2008). En närstudie av kriget finns hos Nils Erik Forsgård, September 1808 (Atlantis 2008). Se även Henrik Meinander, Finlands historia (Söderströms & Atlantis 2006, s. 84 ff).
Freden i Fredrikshamn 1809 blev en för Sverige hård fred. Sverige tvingades att ansluta sig till kontinentalsystemet. Finland, de åländska öarna samt delar av Västerbotten tillföll Ryssland. Att den ryske regenten genom en kompromiss kom att avstå från området runt Kiruna, kan vi om inte annat än av nationalekonomiska skäl vara tacksamma för (Lundin, s. 121).
Gustav Adolf tvingades gå i landsflykt och avseglade på julafton 1809. Innan dess hade Sverige fått en ny regeringsform (den 6 juni 1809). Karl XIII:s enda insatts var att skriva under den nya författningen, för att efter sin död ersättas av vår neutralitetspolitiks fader, tronföljaren Karl Johan.
Så sista (senaste) gången Sverige sökte allianser, satsade man på fel häst. Historien talar sitt tydliga språk: alliansfriheten ger större möjlighet att undvika krig.
Mats Björkenfeldt är advokat verksam i Stockholm