Vietnamkriget var ett nationellt befrielsekrig. Men det hade också inslag av enighetskrig, där norr och söder stred för samma mål. I förhållande till den forna kolonialmakten, Frankrike, hade det varit ett försvarskrig. Förenta staterna bedrev ideologisk krigföring och terrorkrig där: när denna världsmakt inte kunde konfrontera sin huvudfiende på det europeiska slagfältet, utsåg den ställföreträdande fiender. Det fanns ingen seriös tanke någonstans på att angripa USA eller någon av dess klientstater för vad den amerikanska krigsmakten, utan stöd i folkrätt, hade för sig i Indokina (eller någon annanstans).
Krig har vanligen många facetter. Inbördeskriget efter oktoberrevolutionen i Ryssland ledde till ett interventionskrig från olika västmakters sida och till ett krig mellan de två historiska fiendemakterna Polen och Ryssland. Andra världskriget var i huvudsak en kraftmätning mellan Ryssland och Tyskland, men det kan också ses som ett krig mellan imperialistiska stater och som ett utrotningskrig riktat mot judar, slaver och andra av naziregimen oönskade folkelement. Stridslinjen mellan demokrati och diktatur (eller socialism och fascism) var i detta sammanhang av helt underordnad betydelse.
Den blev en efterhandskonstruktion, gynnad av den systemkonflikt som kalla kriget var uppbyggt kring. Det fanns från början en tendens från västligt håll att se de massiva amerikanska aggressionshandlingarna i Vietnam och dess grannländer som en bricka i spelet om vem som skulle styra över världens öde, i klartext: om världsherraväldet. Kampen om självbestämmande kunde beskrivas som en kommunistisk ploj, trots att principen var inskriven i FN-stadgan (och trots att Moskva trampade på den vid lägliga tillfällen). Det handlade om styrkedemonstrationer.
Krig kan också föras genom ombud (så kallade proxy wars), som när Irak angrep och stred mot Iran på USA:s vägnar (1980–1988); fick också karaktären av religionskrig. Iraks anfall på Kuwait strax därefter framstår som ett klassiskt exempel på erövringskrig, som av världssamfundet möttes av kollektivt självförsvar genom en resolution i FN:s säkerhetsråd men sedan drevs vidare av USA som en straffexpedition, med svårartade följder för angriparen och hans folk.
Kriget i Ukraina är naturligtvis först och främst ett angreppskrig, som har mötts av ett beslutsamt nationellt försvar. Men under åtta år har där också pågått en intern väpnad konflikt, understödd av rysk intervention, som utländska makter (Frankrike och Tyskland) försökte få ett slut på genom en internationellt erkänd överenskommelse, Minsk II, från 2015. Den senare föll bort i i november 2021, när USA och Ukraina ingick partnerskapsavtal, utan ett ord om Minsk II i avtalet, och grusades definitivt i samma ögonblick, som Ryssland gick in med reguljära styrkor på ukrainsk mark. Det går inte att bortse ifrån, att det har funnits ett stormaktsintresse att få till stånd en militär kraftmätning mellan dessa två före detta sovjetrepubliker.
Hotet om världskrig vilar hela tiden över denna konflikt. Ett sådant krig kan lätt urarta till ett utplåningskrig. Det går inte att bedriva försvarskrig eller befrielsekrig i en dylik situation. Där kommer det att handla uteslutande om överlevnad, i värsta fall om ett allas krig mot alla, där ideologier, religioner, raser, släkt och andra identiteter har förlorat all relevans.
De strategier, som väljs av olika aktörer i nuläget, bör bedömas ur detta perspektiv. Varje spänningshöjande åtgärd ökar risken för storkrig och världsundergång. Till ett sådant utfall kan även små stater bidra, men de kan också motverka det.