Den s.k. ”Nato debatten” har varit pinsam från första början. De som är emot anslutningen har till mest bråkat inbördes och inte lyckats dölja att en hel del av ”fredsrörelserna” har en tveksam inställning till Rysslands imperialism.
Analyserna har varit föråldrade. De enda på nejsidan som lyckats med något är de aktivister som rättmätigt har problem med Turkiets inflytande över Sverige. Hur långt kommer regeringen gå för att blidka sultanen i Ankara?
Som det ser ut just nu kommer Peter Hultqvist att offras. Vi avsätter alltså vår försvarsminister för att kunna gå med i Nato. […]
Krigshotet framställs som akut när Ryssland i realiteten är helt uppbunden i Ukraina. Något som borde skapa tid för strategiska överväganden. Särskilt när vår egen grundlag och yttrandefrihet utmanas.
Det är ju den vi vill skydda.
Jag saknar försvarsperspektivet. Tanken om ett folkförsvar är djupt förankrat medborgarna. Nu ställer vi om hela vår försvarsmakt utan att ens reflektera över innehållet.
Några frågeställningar: Till vilken grad kan vi fortfarande bestämma över vårt nationella försvar? Hur många arbeten skapar Nato försvaret? Kan vi anpassa detta Nato försvar för att t.ex. rädda arbeten, investera i inlandet, bygga infrastruktur? Vilken politisk makt har vi för att se till så att Nato försvaret säkerställer civilförsvarets tillgångar, skyddsrum, försvarsmaterial, sjukvård?
Vi kommer aldrig få tillbaka invasionsförsvaret, men vilka lärdomar kan vi dra? Anslutningen till Nato saknar fortfarande en risk och konsekvensanalys. […]
Effekten blir att Nato framstår som en übervariant av försvarsmakt. Låga kostnader. Mycket pang pang. Det är en barnslig inställning till militära frågor.
Fokus borde vara på ett långsiktigt territoriellt försvar baserat på hela samhällets styrkor – det innebär också en skattediskussion om hur vi ska finansiera totalförsvaret. Läs ledaren