Vi brukar ju ha julläsningstips. Nu tänkte jag ge några sommarläsningstips, inte nödvändigtvis av uppenbar säkerhetspolitisk relevans, i slutet av säsongen.
Staffan Bruun, en ärrad journalist i den svenskspråkiga pressen i Finland, ett av de stalinistiska brushuvudena runt 1970, tillsammans med bland andra Björn Wahlroos, har skrivit en charmig bok om den nuvarande Ålandskungen (det har funnits flera: Gustaf Erikson, Julius Sundblom) Anders Wiklöfs levnad, Murarens son (Schildts & Söderströms, 2019). Det är berättelsen om en långvägare: bilhandlaren, som metodiskt lägger under sig bit för bit av det åländska näringslivet – del i livsmedelshandel, i rederinäring – för att slutligen bli huvudägare i Ålandsbanken (dit han tar sin brorson som vd och Göran Persson som styrelseledamot). Han bygger upp en privat konstsamling av stora mått. Hans framlidne broder var i flera perioder öns eller landskapets socialdemokratiske finansminister. När Åland firar 100-årsminnet av sitt självstyre inom republiken, är den här lilla skriften på många sätt en ögonöppnare.
Boken kan kompletteras med Sten Ekmans (huvudförfattare) och Tommy Jeppssons Ockupera Åland (Pennan och svärdet, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks förlag, 2020). Den skildrar Ålands ställning i Östersjön efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 och ger ett brett perspektiv på den så kallade Ålandsfrågan, ur såväl svensk, finsk som åländsk synvinkel. Krigsnederlagets faktiska och potentiella konsekvenser behandlar den flinke statsvetarprofessorn Leif Lewin i ett tunt med innehållsmättat arbete, Ödesåret 1809. Hur Sveriges historia kunde ha blivit annorlunda (Daidalos, 2022). Sveriges väg ut ur Napoleonkrigen var inte ödesbestämd. Vägvalen var många. Kungen, Gustav IV Adolf, hade kunnat sitta kvar, men revolutionsgeneralen Bernadotte hade också kunnat komma tidigare till Sverige. Litet grand som en deckare.
Anmärkning. – Författaren avslutningstalar den 13 augusti i Mariehamn om Erasmus och renässansen vid Katrina kammarmusikfestival.