Wissenschaft als Beruf och Politik als Beruf var två föreläsningar, som den tyske samhällsforskaren Max Weber höll, när första världskriget ännu inte riktigt börjat gå mot sitt slut respektive när det just var över. Han tillhörde den skara professorspolitiker, som hade hälsat krigets ankomst med entusiasm, och hans moder hade satsat familjens förmögenhet på krigsobligationer, som naturligtvis blev värdelösa, när Tyskland bet i gräset.
Weber uppfattade sig själv både som homo academicus och som homo politicus (även om han avled i spanska sjukan strax efter kriget och aldrig hann inleda en politisk karriär). Men han var noga med att hålla isär de bägge rollerna. Forskaren, vetenskapsmannen, drivs av sin sanningslidelse, alldeles oberoende av vilka konsekvenser hans arbete får för andra än honom själv. Det samma kan gälla för konstnären, som vägleds av sin strävan efter skönhet eller följer andra estetiska program. Varken forskaren eller artisten, om han är seriös, kan ha hänsyn till publikens (”målgruppens”) förväntningar eller reaktioner.
Det måste politikern, statsmannen, göra. Om de förra styrs av en sinnelagsmoral, en Gesinnungsehtik, måste den senare hålla sig till en ansvarsmoral, en Verantwortungsethik. Varför? Därför att alla hans beslut och handlingar går ut över dem som är beroende av honom och har gett sitt förtroende till honom. Han måste svara för konsekvenserna. Många människors väl och ve hänger på detta. Han kan inte försvära sig åt några absoluta ideal Han kan i ingen situation svära sig fri från plikt och ansvar. Han kan inte hänvisa till Bergspredikan i sina göranden och låtanden. Han vill också bli återvald.
För politikern handlar det inte om sant eller falskt, utan om rätt eller fel. Det är därför politikern måste kunna kompromissa, inte ge upp men ge avkall på sina övertygelser, på ett sätt som vetenskapsmannen (eller konstnären, författaren, musikern) inte kan göra utan att bli betraktad som charlatan. Politikerns främsta uppgift är att lösa konflikter, så rationellt som möjligt, men helst inte to the bitter end, för då har han spelat ut sin roll. Jesus var ingen politiker, men han ingav människor hopp, hopp om frälsning, och sedan var det fullbordat.
Vissa grundvärden har betydelse i mellanmänskligt umgänge – här kommer man att tänka på de tio budorden, liksom andra regelsamlingar för levnadsvisdom – men om värderingar ställs mot varandra i det politiska livet, kan bli svårt att lägga oenigheter åt sidan och komma överens. Inte bara regerandet, också opponerandet måste vara ansvarsfullt. I den demokratiska staten måste ansvar alltid kunna utkrävas. Det samma gäller förhållandet mellan stater. Där är det FN och folkrätten, som sätter gränser för legitimt handlande. Gränsöverskridaren straffar ut sig själv. Så är det tänkt, och så bör det vara.
Den som agerar internationellt måste därför alltid ta sikte på utfallen, också på oavsedda konsekvenser. Detta talar för en ansvarsetisk försiktighetsprincip. Den goda viljan är ett klent försvar, om den landar i en katastrof. Man torde nog kunna säga, att nationalisten Weber inte insåg vidden av sitt budskap. Man hans tänkande tål att fundera på, inte minst i tider då det råder stor oro på den internationella scenen. Alla har ett ansvar för att helheten håller samman och att människor i relativ maktlöshet inte kommer till skada. Och när man löser en konflikt, bör man ha i noga åtanke, att detta inte utlöser en ny konflikt.
I nuläget är det amerikanska representanthusets talman exponent för en utpräglad ansvarslöshetsmoral. Hennes ”konsekvensneutrala” besök i den kinesiska provinsen Taiwan strider inte bara mot USA:s officiella Ett-Kina-politik; hon är inte blind för riskerna med en militär konfrontation mellan USA och Kina, hon önskar den med det uttryckliga målet att säkra utbrytarrepublikens självständighet och Kinas förödmjukelse. Hon är en sinnelags- och konfrontationspolitiker: allt på ett kort, det goda mot det onda. Men den goda sidan, hur den sedan bör definieras, har inte alltid rätt. De fel den begår kan få irreparabla följdverkningar.