Nato-frågan, det vill säga frågan om ett svenskt medlemskap i den västliga militäralliansen, riskerar att splittra befolkningen – vilket skulle vara ett mycket dåligt utfall ur säkerhetspolitisk synvinkel. Tidigare har detta varit fredad mark, till nationens fördel. Men den riskerar också att utså splittring i flera av de politiska partierna. Därmed kan det uppstå en oklarhet om Sveriges säkerhetspolitiska orientering, under en mandatperiod som inte föregicks av någon stor debatt i denna fråga (utan snarare av en högintensiv propaganda för svensk Nato-anslutning).
En av de två kandidaterna till partiledarskapet i Kristdemokraterna har anmält att hon anser att Sverige ska gå med i Nato. Detta parti var från sitt grundande och under flera decennier neutralistiskt. Det var också av den anledningen mot ett svenskt medlemskap i de europeiska gemenskaperna, dagens EU. Den senare positionen gavs upp. Den förra kan naturligtvis också ges upp. Men till vilket pris: partiets sammanhållning? Frågan bör ställas.
Detta är dock ett parti som sedan höstens val har legat stadigt under och någon gång strax över riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Sådant kan skapa en viss desperation, ett behov av profilering. Men den svenska hållningen till Nato får inte bestämmas under sådana auspicier. Beslut i nationella ödesfrågor bör inte fattas under en uppjagad stämning. Den svenska politiska traditionen av pragmatism och tröghet har mycket som talar för sig, inte minst i säkerhets- och utrikespolitiska sammanhang.
Hur är det då i Centern, också det av hävd ett neutralistiskt och fredssinnat parti? Och hur är det inom socialdemokratin, vars internationalism inte har varit väpnad utan inriktad på samtal, förhandling, kompromiss och försoning? Det är inte otänkbart att det också inom dessa partier finns personer som är beredda att byta fot. Men då får de räkna med söndring. Nato-frågan är av den digniteten. Den handlar inte om konjunkturer. En anslutning blir ett val utan återvändo.
Även i andra partier finns det spänningar. Den socialliberala falangen i Folkpartiet innehåller många Nato-skeptiker, även om få av dem har gjort sig hörda. Bland konservativa inom Moderaterna finns ett fortsatt stöd för militär alliansfrihet och säkerhetspolitisk handlingsfrihet. Det är fråga om tysta opinioner som inte har tillgång till ledarsidor och tankesmedjor.
De som driver ”allianspolitiken” borde ägna en tanke åt vådorna för den nationella sammanhållningen och den politiska stabiliteten i landet. De borde fråga sig om inte konsensus i utrikesfrågor har ett värde i sig. Under hela kalla kriget, som var en tydlig systemkonflikt, där Väst ställdes mot Öst, kunde vårt land stå oberoende. Vår hemhörighet i den europeiska rättskulturen och vår ställning som demokratiskt samfund gick aldrig att ifrågasätta. Det var självklarheter som inte fordrade bekräftelser genom bindningar och fördrag. Försvarsplaneringen utgick från att landet inte skulle stå ensamt om det mot förmodan blev attackerat.
Idag, när systemkonflikten är över, vilken anledning finns det då att binda landet och folkviljan? Den internationella spänningen nu är inte högre än någon gång under 1900-talet. Det ukrainska blodbadet är regionalt begränsat. Det finns absolut ingenting som tyder på att Sverige skulle utsättas för samma sak, ens i en avlägsen framtid.
Alarmismen däremot, talet om höjda spänningsnivåer, utgör en osäkerhetsfaktor. Alarmismen är blind för geopolitiska realiteter. Den kan skapa konvulsioner i det svenska politiska landskapet. Den frestar redan på den nationella endräkten.