På 1970-talet motionerade jag till en så kallad värnpliktskonferens om allmän värnplikt för kvinnor. Som ombud talade jag för den, men tanken slog inte rot. En allmän försvarsnegativism var rådande. Plikten uppfattades som börda, inte som medborgerlig rättighet. Det soldatfackliga arbetet inriktades på att skaffa de värnpliktiga förmåner och lindring från den inte alltid så tunga tjänstgöringen. Under de tolv månaderna i Boden och de efterföljande på kadettskolan i Jönköping erhöll jag en ganska bra grundkondition. Det var en bisak.
Nu hittar jag inte den där motionen – den har gått upp i rök, bokstavligen – men jag tror att jag efter fyrtio år skulle kunna underteckna den på nytt.
Och nu, när värnpliktssystemet i praktiken är avskaffat, kommer propåer, till och med från regeringshåll, om att även kvinnor borde tas ut till det icke-existerande totalförsvaret, med någon form av återskapad plikttjänstgöring i förening med selektion. Till officersyrket har ju kvinnor rätt länge haft tillgång, liksom senare också till den skakiga yrkeshären. Tyvärr har denna ordning en trist baksida: när en verksamhet nedvärderas, som det nationella försvaret, då men först då får kvinnorna vara med på riktigt.
En hel del debattörer lanserar nu tanken på en övergripande samhällsplikt, i vilken den militära förmågan att möta en fiende skulle ingå. Men förslagen som framförs är sällan särskilt konkreta. Ska man ha en ordning med tvång, måste målet för uppgiften var högt satt. Den allmänna värnplikten för män hade viktiga sidoeffekter, som social integration. Men detta var knappast grundidén med verksamheten. Den var att tillförsäkra landet ett tillräckligt mått av vapenmakt och att få medborgarnas stöd för detta.
”Jag anser att en allmän och obligatorisk medborgartjänst/samhällsplikt i första hand ska konstrueras för att ge gemensamma erfarenheter av hur vårt samhälle fungerar”, skriver professor Lars Ingelstam i ett inlägg på mansklighetsakerhet.se. ”Deltagarna ska få generell träning i medborgarskap, säkerhet och fredlig konfliktlösning. Till detta ska kopplas ett antal praktiska färdigheter – med hänsyn främst till vilken generell kompetens och inställning som behövs för att platsa i arbetslivet.”
Men här har fokus flyttats bort från det nationella försvarets huvuduppgift: att möta ett fientligt anfall och försvara hela landet med alla till buds stående medel, inklusive vapen och andra stridsmedel. Detta – den hårda kärnan, för att tala med överste Jan Wickbom, som basade på ett annat Boden-regemente när jag gjorde lumpen och som har utvecklat sin tankegång i antologin Försvaret främst (2015) – kan inte kringgås i resonemang om den svenska försvarsmaktens nödvändiga rekonstruktion. Arméns folkliga bas och förbudet att sätta in svenska soldater i utländska krigsföretag är två väsentliga grundbultar och fredsinstrument.