Det är den 19 december 2006. Telefonen ringer. Sverker Åström är i gasen: han tror att Carl Bildt ska hålla ett linjetal eftersom regeringsförklaringen från oktober varit så knapphändig kring utrikespolitiken.
Den tidigare toppdiplomaten och kabinettssekreteraren undrar om jag kan vara på Utrikespolitiska Institutet om en timme. […]
Efter utrikesministerns tal är Åström rasande över att Bildt ”inte med ett ord” berört den allvarligaste frågan som Sverige konkret har att ta ställning till: Det amerikansk–brittiska anfallet på Irak i mars 2003 och den följande ockupationen.
Att en ny färsk utrikesminister inte kunde fördöma ett folkrättsvidrigt blodbad var bara för mycket. Motargumentet: att om USA lämnar och slutar bomba blir det inbördeskrig gav han inte mycket för.
– Så låt det då bli inbördeskrig då! utbrast Sverker Åström. Det är ju USA:s närvaro i Irak som är huvudorsaken till det pågående blodbadet.
I dag, nästan 20 år efter senare, är det Åström jag tänker på vid läsningen av Carl Bildts bok Mina krig. Redan vid innehållsförteckningen saknas nämligen Irak även här. Har landet mellan Eufrat och Tigris ens funnits frågar man sig?
Det är med andra ord ett urval. Alla krig är inte Bildts.
Här finns, på nästan 700 sidor, inte ett ord om lögnerna kring massförstörelsevapnen. Inte om de påstådda kopplingarna mellan Saddam Hussein och al-Qaeda eller de tusentals barn som dog för att de var irakier innan de visste om att de var födda som just irakier. […]
Det finns ”förvisso konflikter jag kunde skriva mer om” erkänner Bildt. Men inte heller Afghanistan har han ”riktigt haft plats för”. Läs recensionen