Har tagit del av Anders Björnssons förträffliga artikel om förtroende sett i ett historiskt perspektiv. Tack!
Under mitt långa liv som jägarsoldat var förtroendeskapande ett återkommande tema. Vi uppträdde – eller bättre uttryckt: vi fanns – över ytor som främst bestämdes av samhällets infrastruktur, där bataljonens ledning och underhållsdepå var en väsentlig geografisk plats. Strid söktes av små enheter, grupp till pluton, på platser där en motståndare fanns. Där tog det lång tid att fastställa dennes styrka och svagheter. De senare söktes och utsattes för överfall.
Bataljonen bestod av cirka 800 man och var spridd över milsvida områden. Eftersom striden ägde rum i små enheter över vidsträckta områden krävdes stort förtroende mellan större och mindre enheter under lång tid. Överlevnad och förtroende var nyckelbegrepp, och jubel när enheterna kunde skapa misstroende hos angriparens förband! Visst var förluster som bibringades denne viktiga, men än viktigare var att konstatera hur angriparens beredskap tröttnade, och då han lockades att förfölja till av jägarförbanden gynnsam terräng, kunde till och med större jägarförband samlas för överfall.
Förtroende för små gruppinsatser till större förbands stödjande verksamhet för avlösningar och ständigt bättre kunskap inom tilldelade områden för utbytande av erfarenheter med mera krävde alltid respekt för uppgiften i det lilla, förståelse för skvadronens och bataljonens uppdrag och tillit för att få återhämtning när behov fanns både av sjukvård och förnödenheter.
Anders, när jag läste Din uppsats kom många förtroendeskapande händelser upp i mitt minne men också respekten för förberedelser av alla de slag, terrängkännedom och sist men inte minst personkännedom – något som skapas under de hårdaste av övningar.
Av Per Blomquist