“Diplomatin är den främsta försvarslinjen.”(Olof Palme)
Jag gjorde min värnplikt 1965–66. En eftermiddag när vi alla låg och flåsade i skuggan efter en välgörande terränglöpning råkade jag höra fragment av ett samtal mellan vår fanjunkare och hans kollega från ett annat förband. Kollegan sade: ”Svenska folket begriper ju ingenting av försvarspolitik!” Och min fanjunkare svarade på sin breda göteborgska: ”Men döh, svenska folket, det är ju du och jag!”
Som sekreterare hos Torsten Nilsson lärde jag mig sedan mer om värnpliktsförsvarets samhälleliga betydelse. Värnplikten är bra, inte bara för att lära ungdomar att umgås över klass-och landskapsgränser utan också för att lära officerarna vad försvaret går ut på. Nu har jag läst en bok som väcker minnen och insikter. Det är en antologi som heter Försvaret främst. Låt mig först försöka teckna bakgrunden innan jag kommenterar den närmare.
Fram till 1989 hade det kalla kriget mellan Förenta staterna och Sovjetunionen delat Europa i två hälfter som tillsammans utgjorde det förberedda slagfältet för ett tredje världskrig. Supermakternas kärnvapenhot skyddade dem själva. Deras beskydd av respektive försvarspakter sattes aldrig på prov. Att det hade ett pris fick östeuropéerna erfara i form av kommunistiska diktaturer, särskilt när de protesterade mot dem som i Östtyskland, Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. I Västeuropa fanns mycket lägre och subtilare gränser för den nationella självständigheten.
Med Berlinmurens fall försvann kontrollen av Östeuropa. Något militärt hot mot Västeuropa förelåg inte längre. Freden gav utdelning i form av sänkta försvarsutgifter. Behövdes ens Nato i det nya läget? ”Hur ska vi nu motivera vår närvaro i Europa”, undrade man i amerikanska think-tanks. En grupp stater behövde inte övertygas, de som hade tvingats tillhöra Warszawapakten. Och organisationen fick snart nya uppgifter, dels ett försök att reda ut konkursboet efter Jugoslavien, dels i militära interventioner i Mellanöstern och Centralasien. Sovjetunionens sammanbrott öppnade nya möjligheter. Washingtons expansionspolitik fick ett entusiastiskt stöd i Europa, där man länge såg den som ett demokratiskt korståg. Den humanitärt motiverade interventionen i Kosovo symboliserade ett engagemang för de mest fredsälskande européer. Så följde Irak, Georgien, Afghanistan, Libyen och slutligen Ukraina.
Dialektiken mellan amerikansk självöverskattning och rysk revanschism hotar att ge östeuropéerna rätt. För Sverige, som hade fört sin framgångsrika neutralitetspolitik vidare genom hela det kalla kriget, ställer sig saken annorlunda. Varför skulle ett Nato-medlemskap bli attraktivt när hotet mot vårt land försvunnit? Putins revanschistiska politik väcker oro i Rysslands grannstater, och Washington, som hade hoppats kunna dra ner sina styrkor i Europa, skulle gärna inlemma Sverige i sitt framskjutna försvar för ett eventuellt krigsfall i Baltikum.
Två försvarsbeslut visar vart vi är på väg. 2009 avskaffades det svenska värnpliktsförsvaret och ersattes av en professionell krigsmakt som saknar förmåga att försvara landet mer än någon vecka (enligt ÖB Göranson strax före hans avgång) men ska användas för väpnade interventioner långt utanför dess gränser. 2014 undertecknade regeringen Reinfeldt strax före sin egen avgång det ”värdlandsavtal” som öppnar för att låta Nato använda svenskt territorium för krigsförberedelser i fredstid.
*
Desto viktigare är boken Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders 2015). Där medverkar en rad militära och säkerhetspolitiska experter med mycket olika utgångspunkter och bara delvis sammanfallande åsikter. Boken erbjuder därmed en överblick av en debatt som länge dominerats av den borgerliga pressens Nato-kampanj.
Ett inledande samtal med vår nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist bär den målande rubriken ”Man i uppförsbacke med okuvlig vilja”. Hultqvist understryker att vi inte ska bli medlemmar av Nato, men han visar samtidigt att han är medveten om komplikationerna. Det näraliggande förflutna, till exempel svårdefinierade ubåtar, undviker han. Som socialdemokrat är han särskilt känslig för försvarets behov av folkförankring och det försvarsindustriella komplexets implikationer. Hans intresse för försvarssamarbete med Finland är påfallande.
Sven Hirdmans erfarenheter som moderat statssekreterare i försvarsdepartementet och senare ambassadör i Moskva har gett honom vida utblickar och en realistisk (i ordets statsvetenskapliga mening) syn på utrikespolitiken. Han ger goda skäl för att Sveriges säkerhet skulle försämras, inte stärkas, av ett medlemskap i Nato. Och då har han inte ens berört riskerna med att engagera sig i äventyrspolitik i Europas sydliga närområden. Men han erinrar om att för ett litet land är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Den svenska försvarsindustri som antagits vara ett stöd för vår säkerhetspolitik har blivit alltmer exportinriktad; vår egen krigsmakt köper mer utifrån i stället för att satsa på den egna industrin.
Bokens kanske viktigaste kapitel inleder generallöjtnant Carl Björeman med ÖB Göransons utspel 2015 om Sveriges krympta försvarsförmåga. Björeman anser att den svenska försvarsplaneringen saknat förankring i en strategisk analys av landets försvarsbehov alltsedan andra världskrigets slut. Av överbefälhavarna är det bara Jung som får godkänt: ”Svensk krigföring måste vid anfall från endera sidan tydligen gå ut på att vinna tid så att understödsaktioner hinner genomföras.” Den inställningen delades av regeringarna ända fram till 1990-talet. Den förutsatte en i sak underbyggd neutralitetspolitik, om detta var Jung och utrikesminister Undén ense.
Dess trovärdighet har med tiden undergrävts på flera sätt. Redan 1948 års försvarsbeslut gav det militärindustriella komplexet ett säkert grepp om försvarsfrågan, och det ökade under de följande decennierna. Krigsplanläggningen inriktades ensidigt österut. Regeringens ambitiösa industripolitik krävde politiska eftergifter. Swedlund (1951–1961) stödde aktivt den högteknologiska delen, alltså flygvapenindustrin. Rapp (1961–1970) beundrade ”det militärindustriella komplexets portalfigur”, Marcus Wallenberg. Synnergren (1970–1978) misslyckades med ett försök att ändra den operativa inriktningen och minska inriktningen på högteknologi. Ljung (1978–1986) genomdrev JAS-projektet och bestämde att man skulle bortse från riksdagens beslut att utländska alternativ skulle beaktas seriöst. Wiktorin (1994–2000) utverkade först ett beslut om JAS delserie 3 och framlade ett par år senare sin plan att lägga ned territorialförsvaret, minska armén, satsa på flygvapnet och JAS och ”låta högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna”. Hederstedt (2000–2003) och Syrén (2003–2009) har prioriterat internationella insatser framför nationellt försvar.
Framför allt handlar det förstås om att rikta fokus på de egna försvarsbehoven i stället för att delta i Natos framskjutna försvar. Rolf Andersson undersöker bindningar och risker med det svenska Nato-samarbetet. Så kallade interoperativa fördelar ska vägas mot risken att det svenska försvaret underordnas stormaktsstrategier. Värdlandsavtalet öppnar för både övningar och krigsfall, militära anläggningar under Nato-befäl i Sverige, transiteringar och överflygningar. Ingenting sägs i avtalet om vilka vapen som kan komma att användas.
Historikern Anders Björnsson påminner inte bara om Karl XIV Johans snilledrag att hålla Sverige utanför allianser som inledde neutralitetspolitiken. Han citerar med välbehag containment-politikens arkitekt George Kennan som efter det kalla krigets slut skrev: ”Om Nato skulle kvarstå som en militärpakt … så skulle jag önska att man kunde ge den mindre karaktär av en allians som riktar sig mot ett enskilt land och att den mer än som nu är fallet blir ett uttryck för ett bestående intresse av alla europeiska länders säkerhet och framgång.”
Sambandet mellan svensk och finländsk säkerhetspolitik belyses ur olika synvinklar av Gunnar Lassinantti och Arvid Cronenberg. Finlands tidigare försvarschef Gustav Hägglund erinrar om några sanningar som små nationer har att besinna: ”USA lider av baksmälla efter en rad misslyckade interventionskrig.” Småstater har varken resurser eller intresse av att delta i sådana äventyr. Sverige och Finland måste koncentrera sig på de egna territoriernas försvar, och för den uppgiften är värnpliktsförsvar den rationella lösningen. Ett samarbete mellan dessa båda grannar är ett självklart intresse för båda parter. Det borde enligt Hägglund omfatta inte bara försvarsutrustning utan också strategisk arbetsfördelning för tänkbara krigsfall.
Lars-Gunnar Liljestrand gör en intressant genomgång av de förändringar som gjorts i förordningen om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under krig och neutralitet med mera (IKFN). Efter att tidigare ha medgett våldsanvändning i angivna fall talar senare IFKN mer otydligt om att kränkande ubåtar ska tvingas upp och kränkande flyg avvisas. Att tvinga upp en ubåt är enligt artikelförfattaren praktiskt taget omöjligt. Och som ubåtsutredaren Rolf Ekéus visat, har Försvarsmakten länge dragit sig för att ta till verkanseld med den intressanta motiveringen att den skulle kunna skada den underrättelseinhämtning som enligt ÖB numera är ubåtsjakternas viktigaste uppgift.
Om de olika regeringarnas roll har antologins författare annars inte mycket att berätta. I förening med Björemans artikel ger årtalen förstås en viss vägledning, men de säger inte allt. Torsten Nilssons och Östen Undéns inställning har jag nämnt. Björeman återger en dagboksanteckning av Ljung varav framgår att dåvarande oppositionsledaren Olof Palme var skeptisk i JAS-frågan och föredrog en stark armé.
Informationen i de här ämnena har i stor utsträckning skötts av medier som engagerat sig för ett medlemskap i Nato. I tidningar som SvD och DN är journalistiken och ledarsidan numera påfallande ense. Göran Perssons socialdemokratiska regering har inte ifrågasatt ambitionerna, tvärtom. ”Vad som helst, bara det inte skadar NATO!” utbrast Urban Ahlin för några år sedan när EU:s eget blygsamma militära samarbete kom på tal.
Desto viktigare är de utförliga bilagorna. Där finns långa citat ur 2014 års försvarsberednings rapport (Ds 2014:20) och regeringens proposition (2014/15:109) samt luftförsvarsutredningens slutbetänkande inför 2040 (SOU 2014:88). Dessutom IKFN (1982:756) och ÖB:s order till försvaret 1942, EU:s solidaritetsklausul och den svenska solidaritetsförklaringen (prop. 2008/9:140) för EU, Norge och Island.
Bokens sista bilaga är Östen Undéns klassiska linjetal i Ransäter 1962, ”Realism och idealitet i utrikespolitiken”. Jag hoppas att den förblir obligatorisk läsning på Försvarshögskolan och på Utrikesdepartementet, men säker är jag inte.
Anmärkning. – Skribenten är ambassadör, översättare, författare. Artikeln har ingått i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden (1:2016).