Cirkus Nato bara pågår, dag ut och dag in. Sverige bönar, ber och fjäskar för Turkiets president för att få komma in, det går knappt en timme utan en nyhetsnotis om den senaste genanta vändningen.
Kan vi inte bara backa bandet? Idén var dålig från början. Ett beslut taget i panik. Det var väl rädsla. Vi var väldigt rädda för snart ett år sedan.
Nu är vi rimligtvis inte lika rädda längre, väl? Att Ryssland skulle ha resurser att angripa Sverige när man har fullt upp med att möjligen förlora i Ukraina ser nog ingen som särskilt troligt.
Men då, för snart ett år sedan, ledde kriget till högt uppskruvad inrikespolitik – för att inte säga till populism. […]
Snarare är det lätt att misstänka att Socialdemokraternas historiska omsvängning skedde för att man ville ha bort frågan från valrörelsen. Just då var ju alla som inte ville vara med i Nato en mes, närmast en landsförrädare, och skulle garanterat förlora röster. Det framställdes rent av som ett svek mot Ukraina att inte gå med i Nato, som om Sverige inte kunde stötta landet annars. Allt var Nato. Nato! Nato! Nato!
SD tvärvände av ungefär samma skäl som S, kan man anta, och de ingår ju dessutom i den Natovänliga högerkoalitionen.
Men nu är Jimmie Åkesson den enda bland borgarna som säger som det är: – Erdogan är en islamistisk diktator.
Detta samtidigt som utrikesminister Tobias Billström böjer sig baklänges för att fjäska så att diktatorn inte ska använda Turkiets veto och säga nej. Läs artikel