Den finska regeringen lade efter en remissomgång fram sin proposition om anslutning till Nato den 5 december förra året. Under riksdagsbehandlingen har ett antal utskottn avgivit positiva utlåtanden. Ett enigt utrikesutskott har sammanfattat den positiva grundsynen i sitt den 17 februari avgivna betänkande. Avsikten är att riksdagen ska ta slutlig ställning den 28 mars. Det kommer att bli ett ställningstagande för medlemskap; då frågan var uppe för behandling i ett tidigare skede var röstsiffrorna 188 för och 8 emot. Därefter krävs det bara att president Sauli Niinistö, som varit drivande i frågan om medlemskap, stadfäster beslutet. Sedan är det upp till Natos medlemmar att ta definitiv ställning. Samtliga medlemsstater, inklusive Turkiet och Ungern, måste enhälligt komma överens för att Finland slutgiltigt ska bli medlem. Den finska tidplanen innebär att det är den sittande riksdagen som tar beslutet. Det blir alltså inget nyval emellan.
Sverige har en annan tidplan. Någon proposition om anslutning är ännu inte framlagd. Enligt uppgift kommer den att avges i slutet av mars. Den ska därefter på remiss och sedan utskottsbehandlas, varefter riksdagen tar ställning. Underlag för erforderlig kvalificerad majoritet (2/3) föreligger i riksdagen. Tanken är antagligen att riksdagen, liksom i Finland, fattar beslutet, oavsett om klartecken från Turkiet och Ungern föreligger eller inte.
Om Finland men inte Sverige får klartecken från Turkiet och Ungern, talar allt för att Finland väljer att självt gå in i Nato.
Utrikesutskottets betänkande innehåller inte mycket nytt utöver propositionen och utskottsutlåtandena, vilka vi kommenterat tidigare på den här sajten (se nederst). Det kan emellertid vara värt att fästa uppmärksamheten på några saker som tas upp i betänkandet.
Utskottet betonar att Natomedlemskapet ”inte förändrar EU:s ställning som Finlands viktigaste utrikespolitiska påverkanskanal och Finlands viktigaste säkerhetsgemenskap.” Det återstår att se i vilken utsträckning den intentionen kan upprätthållas, särskilt mot bakgrund av det allt mer fördjupade samarbetet mellan Nato och EU, Natos politiska ambitioner som enligt amerikanska riktlinjer driver mot ökad konfrontation med Kina samt Finlands allt tätare band med USA, som tydliggjorts genom den enorma investeringen i amerikanska jaktflygplan och nu senast genom de inledda förhandlingarna om fördjupat militärt samarbete med basering av amerikansk trupp och förläggning av militärt materiel i landet.
Utskottet är av uppfattningen att ”Natomedlemskapet är Finlands viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska avgörande efter anslutningen till Europeiska unionen och att ett medlemskap har långtgående konsekvenser för Finlands ställning.” I propositionen diskuteras suveränitetsfrågan och där anges helt riktigt ”att som en del av samarbetet begränsar medlemsstaterna sin verksamhet så att de beaktar sitt medlemskap i Nato och utövar sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik med utgångspunkt i att de är medlemmar i Nato.” Utskottet konstaterar i anslutning därtill det uppenbara, nämligen ”att det är klart att anslutningen således också minskar Finlands politiska handlingsutrymme.”
Utskottet anser ”det vara viktigt att Finland som Natomedlem fortsätter med en aktiv och proaktiv diplomati och en utrikes- och säkerhetspolitik som främjar den globala stabiliteten och som baserar sig på en bred säkerhetsuppfattning.” Men som utskottet redan påpekat leder medlemskapet till minskat politiskt handlingsutrymme. Hur Finland ska hantera det dilemmat och ta tillvara och hävda det utrymme som kvarstår under ständigt tryck på konsensus från Natos ledning, som genomgående lägger sig i linje med den amerikanska positioneringen, blir en utmaning för Finland och en ytterst känslig balansgång.
Enligt utskottet är Natos viktigaste uppgift att garantera sina medlemsstaters säkerhet ”med politiska och militära medel.” Grunden är ”å ena sidan ett starkt politiskt åtagande och solidaritet mellan medlemsstaterna och å andra sidan konkreta mekanismer för genomförande av det kollektiva försvaret.” Man saknar härvidlag tillstymmelse till konkret analys av hur det för närvarande förhåller sig med den tilltänkta solidariteten och under vilka förutsättningar den kan realiseras i ett prekärt läge i en allians med divergerande centra och en dominerande kraft som USA, vars strategiska blick riktar sig mot Kina och Arktis.
Utskottet noterar att försvarsplaneringsprocessen för Finlands del inleddes redan när landet fick observatörsstatus (Invitee). Den grundläggande utgångspunkten här är att Finland ska kunna anvisa trupper för all verksamhet inom alliansen. Under processen uppställs för Finland i likhet med de övriga medlemsländerna landspecifika prestationsmål för uppfyllandet av Natos övergripande krav. Utskottet framhåller särskilt att godkännandet av prestationsmålen är det enda undantaget från att beslut fattas genom konsensus av Natos medlemsstater. För godkännande av prestationsmålen räcker 30 — 1 (efter Finlands och Sveriges anslutning 32 — 1) staters stöd. Utskottet betonar vad som sägs i propositionen om att prestationsmålen ska genomföras och tilldelas nationella resurser. Varje medlemsstat behåller sålunda sin nationella beslutanderätt i förfarandet, och prestationsmålen i planeringsprocessen är inte juridiskt bindande. Detta är formellt sett korrekt. Men om man närmar sig realiteterna inställer sig frågan om inte den nationella beslutanderätten blir mycket svår att hävda i ett läge där Finland vill avvika från prestationsmål som har en sådan uppbackning från övriga medlemsstater, varav flera stora stater?
Utskottet noterar att Finland i fredstid kommer att delta i Air Policing-uppgifter för den bevakning av luftrummet som alliansen sköter gemensamt, i Natos stående flottstyrkors verksamhet samt i militär närvaro i de östra medlemsstaterna. Enligt uppgift till utskottet utreds Finlands deltagande i dessa uppgifter och beslut om dem fattas senare.
När det gäller bedömningen av den gällande lagstiftningen har utskottet beaktat bestämmelserna om kärnladdningar i 4 § i kärnenergilagen, där det finns förbud mot införande av kärnladdningar samt mot framställning, innehav och sprängning av sådana i Finland. Utskottet redovisar att man vid utfrågningar behandlade eventuella behov av ändringar i lagstiftningen om kärnladdningar, till exempel för situationer där ett Natolands fartyg som transporterar kärnvapen skulle ha behov av att röra sig på Finlands territorialvatten eller i Finlands luftrum. Enligt erhållen utredning, anger utskottet, har det vid förhandlingarna mellan Finland och Nato inte framkommit några omständigheter som motiverar en ändring av Finlands lagstiftning om kärnladdningar. Utskottet lägger till att regeringen har inlett ett arbete för att bedöma senare behov av ändringar i lagstiftningen, inklusive ”att vid behov stifta lämpliga undantagsparagrafer” och att avsikten är att författningsändringarna ska göras stegvis. Det är naturligtvis bra om Finland kan hålla på sin lagstiftning om kärnladdningar. Hur Finland i Natomiljö ska kunna säkra att lagstiftningen respekteras är en betydligt kinkigare sak, som det norska exemplet visat och övervägandena om undantagsparagrafer demonstrerar.
Utskottet är av uppfattningen att ett Natomedlemskap inte inverkar ”direkt på de finländska statsorganens behörighetsförhållanden och beslutsförfaranden.” I rent formell bemärkelse torde detta vara riktigt. Men som redan formuleringen antyder kommer medlemskapet att indirekt, i realiteten, ha mycket stor inverkan på ”Finlands politiska handlingsutrymme.”
Utrikesutskottet är dock oroat och återkommer flera gånger till frågor om riksdagens tillgång till information och möjligheter till inflytande. Utrikesutskottet anser att om Finland ansluter sig till Nato bör regeringen bedöma behovet av att stärka till exempel de parlamentariska dragen i utövandet av regeringsmakten och riksdagens inflytande i de centrala utrikes- och säkerhetspolitiska avgörandena. Bedömningen bör, enligt utskottet, omfatta grundlagens samtliga bestämmelser i frågan.
De årliga kostnaderna för Finlands medlemskap i Nato uppskattas till sammanlagt cirka 70 — 100 miljoner euro. Utskottet noterar att kostnadskalkylen inte täcker priset på de prestationskrav för Finland i Natos försvarsplaneringsprocess som man får vetskap om senare. Utgifter orsakas bland annat av Natos uppgifter i fredstid, multinationella förmågeprojekt, ledningssystem och beredskapskrav.
Utskottet anser vidare att man vid bedömningen av om målet på 2 procent nås bör beakta ett förhållningssätt som betonar Finlands övergripande säkerhet och ett med tanke på de direkta budgetkonsekvenserna kostnadseffektivt värnpliktssystem som avviker från de flesta Natoländerna.
Utrikesutskottet noterar avslutningsvis att Finlands anslutning till Nordatlantiska fördraget inte påverkar Ålands ställning som grundar sig på internationell rätt och att det vid anslutningssamtalen inte gjordes några invändningar i fråga om Ålands folkrättsliga ställning.
Läs mera:
Utrikesutskottets betänkande
UtUB 16/2022 rd (eduskunta.fi)
Försvarsutskottets utlåtande
Om grundlagsutskottets utlåtande
Om den finska regeringens proposition
Belysande om suveränitet och Nato-medlemskap! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Nato i Eduskunta – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Den finska regeringens proposition