Det finns en mängd böcker om hur första världskriget startade, och det har getts ut åtskilliga om krigets sista dagar. Men professor Phillip Zelikow bok The Road Less Traveled: The Secret Battle to End the Great War, 1916-1917 (Public Affairs 2021) är den första som skildrar hur många under krigets gång sökte få ett slut på blodbadet. Boken kan möjligen ge inspiration till försök att genom medling avsluta Ukrainakriget.
I september 1916 var läge att låta den då neutrale presidenten Woodrow Wilson bli medlare i kriget, vilket han föreslagit: ”A peace without victory”. Han hade hämtat inspiration från den tidigare presidenten Theodore Roosevelts framgångsrika medling 1905 mellan Ryssland och Japan i kriget mellan länderna, vilket gav honom Nobels fredspris.
Nu var ledare på båda sidor pessimistiska om sina utsikter i kriget och oroade över förmågan att fortsätta. Tyskarna hade formellt bett Wilson att agera och hade i hemlighet frivilligt accepterat ett återlämnande av Belgien för att visa sin vilja att nå en kompromissfred. Och den brittiska krigskommittén visste att Wilson var angelägen om att medla fram ett slut på kriget, som kom att pågå från augusti 1914 till november 1918, varunder nio miljoner soldater dödades.
Fram till april 1917 hade USA i sin 141-åriga historia aldrig skickat en enda soldat för att slåss på den europeiska kontinenten. Under det kommande ett och ett halvt åren skulle USA skicka två miljoner soldater över Atlanten.
Det finns en offentlig berättelse om varför och hur USA:s historiska neutralitet tog slut. Det är en historia om hänsynslös tysk ubåtskrigföring som upprörde den amerikanska opinionen och drev fram att USA gick in i kriget. Men i boken redogörs för en mindre offentlig historia, som visar att en fred redan 1916 var möjlig:
I Storbritannien tenderade liberalerna att vara mer öppna för möjligheter till en kompromissfred. Det konservativa partiet, men inte alla de konservativa, stödde de mest obegränsade krigsmålen. De ville krossa ”preussisk militarism”, bryta upp och omfördela de österrikisk-ungerska och ottomanska imperierna och utöka det brittiska imperiet.
Den brittiska krigsministern Lloyd George, som tidigare varit positiv till fredsförhandlingar, hade nu plötsligt blivit en galjonsfigur för den totala krigsansträngningen.
I Tyskland önskade konservativa grupperingar en total tysk seger, och ett hänsynslöst ubåtskrig för att möjliggöra det och säkra ett tyskt imperium som förenade alla etniska tyskar. Men till vänster om kanslern Theobald von Bethmann Hollweg fanns socialdemokraterna, som representerade Tysklands stora, mäktiga fackföreningar och hade 35 procent av platserna i riksdagen. De avskydde de konservativa och misstrodde militaristerna. Socialdemokraterna hade i allmänhet stött kriget — men ville se det som ett självförsvarskrig för att försvara fosterlandet, främst mot Ryssland. De var misstänksamma mot högerns annekteringsdrömmar, som de betraktade som symptom på kapitalistisk och militaristisk girighet. I mitten fanns bland andra centerpartiet vilka innehade en tredjedel av platserna i riksdagen. De såg också till stor del på kriget som ett självförsvar, och de var öppna för en kompromissfred, samtidigt som de också hoppades att Tyskland kunde göra åtminstone några blygsamma territoriella vinster. Av personlig övertygelse identifierade Bethmann Hollweg sig med dessa centrister. Och han förlitade sig på Kaiserns fortsatta stöd.
Bethmann Hollwegs strategiska prioritet var att hålla amerikanerna utanför kriget och att den enda vägen till fred var kompromisser. Han var aldrig en öppen förespråkare för annekteringar. Den mäktige chefen för generalstaben Erich von Falkenhayn, som inte önskade fredsförhandlingar fick avsked, varefter Bethmann Hollweg städslade två tyska militärhjältar från öst, paret som hade slagit tillbaka den ryska invasionen: Paul von Hindenburg och Erich von Ludendorff. Tanken var att Hindenburg skulle kunna förhandla fram en kompromissfred. Bethmann Hollweg klargjorde därvid för Kaisern att hans Hohenzollern-dynasti stod på spel: ”Med Hindenburg, kan jag sluta en ansiktsräddande fred. Utan honom kan jag ingenting.” Det var dags att söka Wilsons hjälp. Det var första gången i kriget som någon ledare för en av de krigande makterna hade sökt fredsmedling från en utomstående makt.
Att Erich von Ludendorff inte var någon fredsivrare framgår med all önskvärd tydlighet i Jay Lockenours bok Dragonslayer: The Legend of Erich Ludendorff in the Weimar Republic and Third Reich (Cornell Studies in Military History 2021):
”En sak var säker, att Ludendorff var det aktiva elementet, den militära ledarkretsens motoriserade viljestyrka”.
Lloyd George, den brittiska krigsministern, förklarade samtidigt att han var villiga att kämpa i tjugo år om det så behövdes, tills man uppnådde en seger. ”Kampen måste fortsätta till seger. All fred innan dess är otänkbar”. Men Lloyd George visste egentligen bättre. Privat var han allt annat än självsäker. I mitten av september 1916 uppgav han: ”Allmänheten känner bara till halva historien. De läser om segrarna. Kostnaden är dold.” Till andra erkände han att ”Storbritannien vann inte längre.” För den brittiska utrikesministern Gray kom krigsministerns omsvängning som en blixt från en klar himmel.
Hösten 1916 var utsikterna till en förhandlingsfred goda just därför att utsikterna till en avgörande militär seger inte var det. Och många (om inte alla) ledare på båda sidor förstod detta.
Idén om en kompromissfred var inte konstig; det hade sedan länge varit praxis i europeisk politik. Ändå är det lättare att starta krig än att avsluta det, påpekar författaren.
Wilson var fast besluten att agera så snart han bara kunde, även om han visste att ett försök att få ett slut på kriget skulle vara den mest utmanande uppgift han någonsin hade ställts inför. Alla ledare känd till att tyskarna och deras allierade var redo för en fredskonferens. Den brittiske utrikesminister Gray visste det, men han hade hamnat i bakvattnet: Storbritanniens var det enda land som verkade förespråka ett långt krig.
Bethmann Hollwegs fredsrörelse med amerikanerna hade verkat sedan augusti 1916. Den tyske Kaisern hade skrivit personligen till Wilson om det i oktober. I början av december hade Kaisern utfärdat en särskild order till ubåtsbefälhavarna för att undvika varje incident som kunde störa en fredsprocess.
Men främst på grund av britternas politik blev det inget av fredsprocessen; de tyska hökarna fick nog och inledde ett fullskaligt ubåtskrig i februari 1917. Och USA förklarade krig mot Tyskland. Kriget kom att vara i ytterligare två år med miljontals tillkommande döda och skadade. Det var ett krig som inte avslutades som ”A peace without victory”. Den för Tyskland förnedrande fred som följde, kom att ligga till grund för Hitlers och många andras retorik och krav på revansch.
Även om det är meningslöst att ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning, undrar man vad som hade hänt om den brittiske krigsministern Lloyd George kvarblivit vid den brittiska utrikesministern och fredssökaren Grays sida under 1916.
Efter att hört Vladimir Putins tal den 21 februari 2023 önskar man att någon fredsmäklare träder fram. Den här gången är den amerikanske presidenten tyvärr jävig men indiens Modi och kinas Xi står kanske till förfogande!