Sveriges väg mot Nato, kantad av identitetspolitik och bristfällig analys, journal.fi

Ganska snart efter det att Ryssland hade inlett sitt brutala invasionskrig mot Ukraina den 24 februari 2022 intensifierades svensk säkerhetspolitisk debatt. Alla riksdagspartier blev snabbt överens om att Sverige ska stärka sitt territoriella försvar, med kraftigt ökade försvars-anslag som följd (Regeringskansliet 2022). Därefter påkallade frågan om Natomedlemskap uppmärksamhet. Bara dryga två månader efter det att statsminister Magdalena Andersson uttalat att ett snabbt svenskt medlemskap i den transatlantiska försvarsalliansen ytterligare skulle kunna ”destabilisera” säkerhetsläget (Larsson m.fl. 2022), lämnade representanter för Sverige och Finland tillsammans in ländernas medlemsansökningar den 18 maj 2022.Hur kunde svensk säkerhetspolitik förändras så hastigt och så i grunden, efter mer än 200 års alliansfrihet? Detta är särskilt förbryllande med tanke på Sveriges till synes inrotade säkerhetspolitiska identitet, som just alliansfri (och tidigare neutral) stat (Agius 2013). Soci-ala fenomen, så som identiteter, har analytiskt värde eftersom de förväntas ändras långsamt och möjliggöra politisk handling på ett förutsägbart sätt (se t.ex. Hansen 2006). I ljuset av detta är det befogat att fråga hur beslutet att ansöka om ett svenskt medlemskap i Nato blev politiskt möjligt. Läs artikel