”Armén måste vara huvudvapnet i Sveriges försvar, men en flotta var nödvändig för att möta landstigningsförsök och för att ingripa mot blockad. På flottan kan dock ej ställas större anspråk än att så långt möjligt förhindra landstigning inom skärgårdsområde samt att försvåra sådana på öppen kust, och även i dessa fall beror motståndskraften ytterst på armén. Endast armén kan insätta folkets hela levande kraft i försvaret. Från dessa utgångspunkter bör avvägningen mellan båda vapnen ske.”
Nils Edén, liberal riksdagsman och blivande statsminister, om sitt bidrag till den andra försvarsberedningens principbetänkande 1913.
Lars Tingsten, som slutade sin bana som general, var minister i flera regeringar under 1900-talets början. Han ingick som krigsminister i statsministern (och amiralen) Arvid Lindmans högerregering, där kollegan Wilhelm Dyrssen var sjöminister. Tingsten hade inget till övers för Lindmans och Dyrssens planer på att tillföra den svenska flottan pansarskepp av ett mycket större och dyrare slag än de som hade byggts tidigare. En stor ”högsjöflotta” ville han inte vara med om. Det kunde dessutom leda till en snedbelastning av hela försvaret, där armén måste vara huvudvapnet och flottan endast ett hjälpmedel. I ett brev till en kollega i januari 1909 skrev han:
”Hela högsjöflottan är en politisk affär av dem, som vill, att vi ska bilda högra flygeln i germanernas kamp mot väster. Det är Victorias plan, och Victoria betyder icke så litet. Det är ock flottans plan, ty på den vägen tror de sig kunna erhålla nya båtar och nya lönebeställningar.”
Detta var framsynt. Tingsten räknade med det kommande storkriget, det första världskriget. Han var klar över att det fanns starka krafter som ville driva oss in i denna ”germanernas kamp mot väst”. Tingsten pekade ut två krafter i de numerärt tämligen begränsade, men högljudda och ofta välplacerade tyskaktivistiska kretsarna här i landet, drottning Victoria och marinledningen. Victoria, ”tyskan”, intrigerade för att driva över Sverige på tysk sida, bland annat genom att påverka sin politiskt svajiga gemål, kung Gustaf V. I marinledningen lutade högt uppsatta krafter åt tyskt håll.
I samlingsverket Svenska officersprofiler under 1900-talet (1966) porträtterar professor Gunnar Åselius den något bitske och ibland hetlevrade ”uppkomlingen” Lars Tingsten, som hade gjort en för sin tid halsbrytande klassresa som hade fört honom till poster som generalstabschef och krigsminister:
”Tingsten menade att Dyrssens önskan om nya och större pansarbåtar framförallt dikterades av hans strävan att göra Sverige alliansfähigt i Tysklands ögon, inte av omsorg om Sveriges försvar. Den s.k. ´sjömilitarismen` såg han som ett symptom på det allmänna förfallet under Lindman.”
Ja, Tingsten kunde vara bitsk:
”Sedan 1905 har bland militärerna växt upp en militarism, som mördar oss. -Det är som man vore galen. Somliga fordra arméns fördubbling, andra två nya arméfördelningar osv. Somliga vilja göra officerare till predikanter mot socialismen och tvinga fram myteriet. Hin håle är lös.”
Även Rudolf Kjellén, den svenska geopolitikens fader, som lutade över åt Tyskland, verkade tillsammans med vissa andra riksdagsmän för en ”högsjöflotta” med stora och offensiva fartyg. Professor Kent Zetterberg skriver i en artikel i samlingsverket Utrikespolitik och historia (1987):
”När en extrem högerman som Rudolf Kjellén talade om att pansarbåtar av F-typen gjorde Sverige mer ´alliansfähigt`, dvs intressant som alliansbroder till Tyskland, var det just raka motsatsen till vänsterns strävanden och ledde till att denna länge höll fast vid defensiva fartyg.”
Tanken från de ledande kretsar, som verkade för tysk anslutning, var att satsningen på F-typen skulle markera Sveriges vilja att gå med Tyskland och göra landets militära resurser intressanta för en krigsallians under tysk ledning (för att sedan få del av bytet). Sverige skulle med de nya fartygen visa att landet hade förmåga att delta i samoperationer på öppet hav med den moderna tyska flottan. Nu för tiden kallas sådan samverkan för interoperabilitet. I bakgrunden fanns också tanken från marint håll att dessa stora fartyg eventuellt kunde behöva visas upp i ”krigsfall Norge”, om norrmännen behövde tuktas.
I början av 1900-talet bedrev Storbritannien och Tyskland en enorm marin kapprustning. Det brittiska slagskeppet Dreadnought, som lanserades 1906, var revolutionerande med sina ångturbiner och en bestyckning av tidigare inte skådat slag. Slagskepp av detta slag var dyra och uteslutande en sak för verkliga stormakter. Dreadnought var dessutom bara början.
Minor och torpeder var den mindre statens primära marina vapen, i förening med en lätt flotta med jagare, torpedbåtar, kryssare och mindre ubåtar. Med sådana vapen och fartyg, i kombination med kustartilleriet, kunde man störa, fördröja, skada och även sänka stora krigsfartyg, som gavs sig in på svenska farvatten.
De facto var den svenska flottan under det första världskriget primärt en skärgårdsflotta. Den utgjorde helt klart ett i förhållande till armén sekundärt vapenslag. Dess uppgift var att försvåra, fördröja och störa ett sjöburet försök till invasion av Sverige. Uppgiften var knappast att förhindra ett sådant försök.
Det fanns marina tankar inriktade på att helt förhindra sjöburna invasionsförsök. Det, menade man, förutsatte emellertid att flottan innehade förmåga att etablera och utöva sjöherravälde. I det låg att ha en så överväldigande styrkeöverlägsenhet inom ett havsområde att det åtminstone skulle bli utomordentligt svårt för en invaderande styrka att bryta igenom. Dessa verklighetsfrämmande idéer saknade förankring i realiteterna.
Som redan nämnts försökte den svenska marinen under början av 1900-talet att lansera en svensk ”högsjöflotta”, som skulle lägga beslag på stora delar av försvarsanslagen och dessutom kräva ökade anslag. En sådan inriktning skulle ha skett på arméns bekostnad.
Var en större pansarbåt av F-typen lämplig för svenska förhållanden med sikte på framtiden? Högerregeringen med Lindman och Dyrssen i spetsen svarade ja. Riksdagen gick på den linjen. Den efterföljande liberala regeringen Staff beslutade emellertid den 15 november 1911 att skjuta frågan på framtiden. Den började inte bygga några F-båtar. Kung Gustaf V gjorde en diktamen till protokollet med allvarliga betänkligheter mot att ett riksdagsbeslut sköts upp och att sjöförsvarsmateriel inte införskaffades. Borggårdskrisen följde sedan med ett bondetåg kungen till ära och ett arbetartåg som motverkade ”Kungaalliansen” maktpretentioner. Regeringen Staff avgick.
Svenska Pansarbåtsföreningen samlade in medel privat för flera stora F-båtar. Denna ohemula påverkan var det svårt för regeringen att stå emot. De insamlade medlen togs emot och tre pansarbåtar av F-typen byggdes under det första världskriget. De var på runt 6 800 ton, 120 meter långa och med en besättning på 427 man. Någon nämnvärd betydelse för den svenska neutralitetsvakten fick de inte.
Dueller med stormakternas slagskepp var en utesluten strategi för försvaret av Sverige. Svenska marina styrkor måste operera kustnära, så långt möjligt i skydd av skärgården, varifrån man kunde göra taktiska utfall mot olika invasionsföretag. Uppgiften var att i möjligaste mån skydda egen sjöfart och motverka blockader av hamnar. I grunden kunde det inte vara fråga om annat än en defensiv strategi, som dock inte uteslöt offensiva, taktiska framstötar inom defensivens ram.
Hjalmar Branting, Socialdemokraternas hövding, framhöll att en ”miniatyrflotta av miniatyr-Dreadnoughts” var inget för oss att sträva efter. I konkurrens med stormakterna skulle F-fartygen från början ha för svaga kanoner, ha för klent pansarskydd, vara för stora att ledigt röra sig i våra skärgårdar samt vara för dyra för att vi skulle kunna skaffa oss många. Branting framhöll även att den påstådda enigheten inom flottan om satsningen på F-båtar var kommenderad, inte verklig.
Amiral Ludvig Sidner, som blev chef för marinstaben och ingick i Karl Staaffs första regering som sjöminister, kom som motståndare till F-båten att utsättas för hård kritik och hetsiga utfall. Sidner hade stort civilkurage och var ytterst kompetent. F-båten var för stor och dyr, ansåg han, och skulle därför tränga undan satsningar på ett stort antal verkligt angelägna fartyg, jagare, torpedbåtar och ubåtar, med vapen som minor och torpeder. Det var en inriktning som var att föredra och som kunde verka fullt ut i och nära egen skärgård, där man kunde utnyttja av fienden helt okända farleder.
Sidner framhöll i ett föredrag inför Örlogsmannasällskapet i Karlskrona den 15 november 1911:
”Den av riksdagen beviljade F-båten blir aldrig i stånd att upptaga strid mot en Dreadnought och icke torde det behövas så dyrbara fartyg för att utgöra betäckning för våra torpedfartyg mot de kryssare som vågar sig på att intränga i våra skärgårdar. De pansarskepp, som vi förmår bygga, blir ändock, jämförda med stormakternas, endast att betrakta som snabbgående, bepansrade, starkt bestyckade, kanonbåtar, som vi dock ej kan undvara utan behöver som stöd åt vårt rörligaste försvar, jagare, torpedbåtar och u-båtar.”
Striden under den här perioden handlade i grunden om huruvida en försiktig säkerhetspolitik för avspänning och territoriell integritet skulle föras. Och om och när en sådan inriktning vid stigande spänningar hade att retirera till en av småstatsrealism präglad neutralitetsstrategi, där den egna freden, självbevarelsedriften och överlevnaden hade högsta prioritet. Eller om Sverige på andras staters premisser skulle ge sig in i stormaktspolitikens krigsdrivande spel och konfrontationer, där offensiva vapensatsningar i form av F-båtar var anpassade för att öka attraktionskraften som blivande allierad och deltagare i kommande krig.
Frågan om pansarbåtarna hade flera aspekter. Den gällde om det var armén eller flottan som var vårt huvudsakliga försvarsmedel. Ur ett defensivt försvarsperspektiv kan svaret inte vara något annat än armén, men med flottan som dess hjälpvapen. I det perspektivet fanns det inget utrymme för en ”högsjöflotta”, som offensivt i samoperationer med Tyskland skulle möta andra stormakters överlägsna marina fartyg på öppet hav. Vad Sverige behövde som stöd till armén var, vid sidan av kustartilleriet, ett kustnära försvar med kryssare, jagare, torpedbåtar och ubåtar, och minor och torpeder. En ”högsjöflotta” var riggad för att ha något att erbjuda en stormakt, i detta fall Tyskland, för att i allians och under tysk ledning delta i det stora kriget.
I vad mån bondetåget egentligen handlade om försvaret av Sverige kan inte annat än betvivlas, även om stora delar av deltagarna möjligen uppfattade det så. Det var dock styrt av ”Kungaalliansen” och riktat mot regeringen Staff, som inte bara stoppade planerna på byggandet av en ”högsjöflotta” utan även utmanade det kungliga inflytandet. ”Kungaalliansen” lyckades i detta läge uppamma en stark opinion i landet och en hetsig ”försvarsstrid” bröt ut, där vänsterns ledare, Staaff och Branting, utmålades i vulgärpropagandan som undfallande mot Ryssland eller ”fosterlandsförrädare”. Den striden berörde nog försvarsfrågor, men inte stod ”Kungaalliansen” och hetsen för ett fosterlandsförsvar.
Vapenstrategiska beslut säger en hel del om vilken försvarsmakt ett land har eller avser att utveckla. Närmare besett kan en granskning av sådana strategiska val visa att det snarare är en krigsmakt man har eller vill få till stånd. För småstater som vår egen tillkommer att vapenstrategin indikerar huruvida den är förankrad i och styrs av det egna landets försvarsbehov eller om den tar hänsyn till eller till och med domineras av inverkan från och attraktion till en stormakt.
Ofta framställs debatter om strategisk inriktning av detta slag som en motsättning mellan försvarsvänner och motståndare till ett starkt försvar. Så kan det i och för sig mycket väl förhålla sig. Men så behöver alls inte vara fallet. Ofta är det mer komplext och mångtydigt, som ”försvarsvarsstriderna” under 1900-talets början belyser. De som drev på för F-båtar var inga genuina svenska försvarsvänner, oavsett vilka föreställningar därom de själva hade.
Sverige är nu på väg in i Nato. Detta kommer att ställa oss inför flera avgörande strategiska val.
Det kommer i första hand att gälla gäller armén. Ska vi bygga en på folkförsvarstanken grundad armé, som kan ”insätta folkets hela levande kraft i försvaret” och vars uppgift är att försvara Sverige? En kvantitativt mycket stor och välutrustad armé med lokal förankring som kan försvara landet i dess helhet?
Eller ska vi ha en liten, begränsad och flyktig armé som präglas av yrkessoldater, som från tid till annan ingår i olika utländska ”rapid forces”, som sätts in här och där beroende på Natos eller USA:s prioriteringar från tid till annan?
Detta går sedan igen i hur armén ska rekryteras, tränas, övas, sättas in och beväpnas. Även härvidlag skär sig den nationella linjen mot en Nato-linje. Detta går sedan vidare igen i hur våra vapenslag ska prioriteras och förses med vapen.
Vid ett medlemskap i Nato kommer frågan om vi ska ha ett fosterlandsförsvar eller något annat att ställas skarpt gång på gång. Detsamma gäller om vi enligt föreliggande planer går än djupare in i ett alliansliknade förhållande med USA.
En medborgerlig opinion av vänner för ett eget svenskt försvar kommer inte att sakna uppgifter!