Bland förespråkare för svensk Nato-anslutning förekommer argumentet att steget till medlemskap skulle vara mycket kort. Neutralitetspolitiken under kalla kriget var ingenting annat än en fiktion, sägs det. I själva verket utgick all krigsplanering från västsamarbete i ett skarpt läge; fienden kom alltid österifrån. En del menar att grunden lades redan under andra världskriget, då samlingsregeringen bedrev eftergiftspolitik – först mot Tyskland, sedan mot de allierade.
Den militära alliansfriheten och Sveriges strävan efter att stå utanför ett storkrig skulle alltså bygga på en lögn.
Det finns också hos motståndare till svensk Nato-anslutning en föreställning om att Sverige i praktiken redan ingår i kretsen av Nato-länder; medlemskapet är ingenting annat än ett tekniskt slutsteg. Alliansfriheten är komprometterad genom övningssamverkan med länder som ingår i militäralliansen, och det pekas gärna på det så kallade värdlandsavtalet som skulle ge Nato rätt till stationering på svensk mark.
Med ett sådant synsätt riskerar medlemskap eller ej att bli en rent akademisk fråga.
Vi förkastar bägge dessa argumentationslinjer, även om det finns korn av sanning i dem båda.
Visst har det gjorts avsteg från en strikt neutralitetspolitik – ända sedan den formulerades av kronprins Karl Johan i början av 1800-talet. Men det avgörande är att den förda politiken har lyckats hålla oss utanför krig. Krigsplanering innebär inte att man aktivt verkar för att den ena eller andra planen ska sättas i verket. Den är någonting man har att falla tillbaka på om det värsta av alla fall skulle inträffa. Det handlar om militär-strategiskt förutseende, inte om politiska bindningar. Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen som behandlar Sveriges säkerhetspolitik efter andra världskriget brukar anföras som bevis för att alliansfriheten inte länge existerar. Men det finns inte ett enda exempel i den nära 600 sidor tjocka boken på att Sverige ingått några avtal med främmande makt om militära förpliktelser.
Beslut om nedrustning och omorientering av landets militära försvarskapacitet har allvarligt undergrävt tilliten till vårt säkerhetspolitiska oberoende; värnpliktsförsvarets avskaffande har verksamt bidragit därtill. (Personer som gick i bräschen för övergången från ett brett invasionsförsvar till ett minimalt insatsförsvar och expeditionskårer i utlandet använder nu den bristande försvarsförmågan till att skapa opinion för Nato-medlemskap.) Svenskt deltagande i Nato-ledda krigsoperationer, som den i Afghanistan, är ett direkt brott mot hävdvunnen svensk fredspolitik. Här har det genomgående varit fråga om överrumplingstaktik från den politiska maktens sida. Svaret på detta måste vara att hävda återhållsamhet och icke-deltagande för framtiden.
De ej förpliktigande så kallade solidaritetsdeklarationer som Sverige utfärdat och anslutit sig till har naturligtvis påverkat neutralitetsförutsättningarna på ett negativt sätt, och många bedömare har under de gångna två decennierna sökt utnyttjat dessa för att förklara att svensk neutralitet är en död bokstav. Sveriges möjligheter att komma till militär undsättning om någon grannstat eller annan vänligt sinnad stat skulle bli anfallen är emellertid ytterligt begränsade, men solidaritetsretoriken kan ändå anses vara äventyrlig, utmanande. Det bästa vore om, till att börja med, den ensidigt proklamerade solidaritetsdeklarationen från 2009 drogs tillbaka.
Förslaget till värdlandsavtal har inga anhängare bland utgivarna till denna sajt. Det är ändå av vikt att slå fast att någon rätt till stationering inte föreligger, enligt avtalstexten. Det krävs uttryckligen först en begäran från Nato-sidan och sedan ett godkännande från svensk sida innan någonting sådant kan ske. Avtalet i övrigt är tämligen långtgående och tär på förtroendet för dem som utformar svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Vi är övertygade om att det finns täta förbindelser mellan svensk militär och militären i olika Nato-länder. Dessa förbindelser kan gå utöver vad som dikteras av ländernas ömsesidiga nytta. Men den militära alliansfriheten sätter en gräns för hur effektiv en sådan kollaboration kan bli. Sverige ingår inte i Nato-strukturerna. Den svenska folkopinionen önskar inte heller att detta ska bli fallet.
Försöken att förringa betydelsen av alliansfriheten bör avvisas. Det finns ingen anledning att godta defaitism – vare sig från höger eller från vänster.
Utgivarna