I mars 2020 anmäldes på sajten en av de bästa böcker som då hade skrivits om förhållandet mellan Ryssland och Ukraina.
Historieprofessorn Paul D’Anieri har nu skrivit en andra upplaga av boken Ukraine and Russia. From Civilized Divorce to Uncivil War (Cambridge University Press 2023).
I den nya upplagan undersöks i kapitel 8 perioden från Minsk-2-avtalet i februari 2015 till slutet av 2021. Medan kriget i Donbass ebbade ut upphörde det aldrig helt. Ryssland tog gradvis kontrollen över Azovska havet, vilket begränsade tillgången för det ukrainskkontrollerade Donbass till Svarta havet.
Ukraina arbetade för att stärka sin militär och organiserade territoriella försvarsenheter för att förhindra en upprepning av 2014. Ryssland och Ukraina sökte båda finna fördelar i diplomatin kring Minsk-avtalet. Ryssland insisterade på att avtalet skulle genomföras. Ukraina bekräftade sina åtaganden, men fann i praktiken många skäl att fördröja genomförandet av vad man såg som ett mycket ofördelaktigt avtal. I ukrainsk politik tappade Ryssland inflytande som ett resultat av sin invasion 2014. Om Ryssland hade trott att kriget i Donbass och Minsk-avtalet skulle föra tillbaka Ukraina under dess maktsfär, stod det 2021 klart att detta inte skulle hända.
Kapitel 9 fokuserar på invasionen som började i februari 2022.
Redan 2011 var Väst förvarnat då Sergei Karaganov, Head of Council on Foreign and Defense Policy, hade sagt: “NATO expansion into Ukraine is something Russia would view as absolutely unacceptable because it then becomes a vital threat. In political jargon, this kind of threat means war.”
I förra upplagan skildrades Rysslands folkrättsstridiga angrepp på Krim och Donetsk. Och i den nya påpekar författaren att det är värt att notera Rysslands återhållsamhet då, eftersom det visar gränser för Putins aptit eller hans riskacceptans 2014, i motsats till 2022.
Fredssamtalen får en stor plats i boken. Skiftet från Genèveprocessen till Normandieformatet fick till följd att USA inte deltog i samtalen.
Minsk-protokollet ”Minsk-1″ undertecknades den 8 september 2014. Betecknande nog undertecknades avtalet inte bara av företrädare för Ryssland och Ukraina, utan också av företrädare för DNR (Donetsk People’s Republic) och LNR (Luhansk People’s Republic). Detta uppnådde ett ryskt mål: att få Ukraina att erkänna ledarna för separatistrepublikerna vid förhandlingsbordet.
Liksom i fallet med Minsk-1 tjänade Minsk-2 de olika parternas omedelbara behov. Man hade fastställt en färdplan för framtiden. Förslaget om ökat regionalt självstyre sågs dock som ett ”giftpiller” för Ukraina, noterar D’Anieri.
Efter undertecknandet av Minsk-2-avtalet i februari 2015 stabiliserades kriget i östra Ukraina. Men i januari 2017 barrikaderade veteraner från Ukrainas frivilliga bataljoner flera vägar i ett försök att tvinga separatisterna att befria fångar och öka kostnaderna för att stödja de ockuperade områdena. President Porosjenko och premiärminister Volodymyr Groysman hade dock till en början motsatt sig blockaden, oroade över effekterna på ekonomin och på de ockuperade områdenas lojalitet mot Ukraina.
Genom lagar antagna 2015 förbjöds Ukrainas kommunistiska parti.
Mest kontroversiellt fokuserade en av lagarna på att ”hedra minnet av kämpar för självständighet i Ukraina under 1900-talet”. Några av de människor som hedrades av lagen, inklusive Stepan Bandera, betraktades av många som fascister och att ha deltagit i folkmord. Detta gav ammunition för rysk propaganda om att den ukrainska staten var full av nazister.
En ny lag om utbildning, antagen 2017, ledde till en kontrovers om språkpolitiken. Den nya lagen specificerade att alla elever, även de som utbildats i minoritetsspråk, behövde skaffa sig kunskaper i det ukrainska språket. Vid den tiden utbildades ungefär 305 000 ukrainska elever i andra språk, den stora majoriteten av dessa (91 procent) på ryska. I Ukraina sågs lagförslaget som en kompromiss, eftersom vissa ville avsluta undervisningen i minoritetsspråk helt och hållet. Ryssland, Ungern och Rumänien reagerade alla starkt mot den nya lagen, och Ungern var särskilt högljutt.
2017 antog Ukrainas parlament en lagstiftning som angav att Nato-medlemskap var ett mål för utrikespolitiken och 2019 skrevs målet in i konstitutionen.
Och när Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg talade i Kiev i juli 2017, underströk han Ukrainas ”rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang”, och tillade att ”Natos dörrar förblir öppna”.
D’Anieri noterar att Ryssland fram till 2022 hade drivit på för att genomföra Minsk-avtalet snarare än att annektera de ockuperade områdena eller erkänna deras självständighet.
Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier hade 2016 presenterat sin ”Steinmeiers formel” som innehöll förslag om ”villkorlig autonomi” för utbrytarområdena.
Vid valet 2019, som Zelensky vann med 73 % och hade varit Rysslands favorit i valet, sade han att ”vi kommer att fortsätta i riktning mot Minsk-fredssamtalen och mot att ingå en vapenvila”, och han lovade en ”omstart” i relationerna med de Ryssland-stödda separatisterna. Och den 9 december 2019 träffade han Putin, men Zelenskys möjligheter var begränsade.
Den ukrainske oligarken Viktor Medvedtjuk, som stod Putin nära, fängslades av ukrainska myndigheter, vilket ”sågs av Putin som den sista droppen, att Ukraina aldrig någonsin skulle genomföra Minskavtalet”, påpekar författaren.
År 2021 efterlyste Zelensky revidering av Minsk-avtalet: ”Jag deltar nu i en process som utformades före min tid. Minskprocessen borde vara mer flexibel i denna situation. Det borde tjäna dagens syften, inte det förflutna.” Varpå den ryske utrikesministern Lavrov klagade över Ukrainas avsikter: ”Ukraina vill att Minsk-avtalen ska upphöra att existera.”
EU:s sändebud Josep Borrell uppgav i början av 2021: ”Bra samtal med utrikesminister Dmytro Kuleba för att informera honom om min kommande resa till Ryssland, där jag kommer att förmedla EU:s oförändrade ståndpunkt till stöd för Ukrainas territoriella integritet och suveränitet och uppmana till ett fullständigt genomförande av Minsk.’’ D’Anieri påpekar dock något giftigt att det är svårt att se hur Minsk-implementeringen kunde förenas med Ukrainas suveränitet.
Den 17 december 2021 offentliggjorde Ryssland texten till ett säkerhetsfördrag som – enligt Putin – skulle få ett slut på krisen, vilket krävde ett upphörande av Natos utvidgning och ett åtagande från Nato att inte sätta ut styrkor i stater som gick med i Nato efter maj 1997. Amerikanska och ryska diplomater träffades för att diskutera det i Genève den 10 januari 2022. Men månaden senare iscensatte Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina.
Under våren 2022 lovade Zelensky att Ukraina skulle förbli neutralt, för att senare under hösten säga att Ukraina kommer att vinna. Men hur? frågar D’Anieri.
Var krig oundvikligt?
D’Anieri skriver: Kriget var uppenbarligen inte oundvikligt. Många analytiker runt om i världen hävdade att Ryssland inte skulle invadera, eftersom det inte var meningsfullt att göra det. Förväntningen var att Ryssland skulle försöka bygga vidare på vad man hade ”beslagtagit” 2014 för att uppnå mer kontroll över Ukraina. Det verkade som om tiden var på Rysslands sida och Europa hade börjat tröttna på sanktioner, Nord Stream 2-rörledningen skulle snart öppnas, rysk kontroll över Donbass och Krim höll på att konsolideras och Nato-medlemskap för Ukraina förblev utanför agendan. Ryssland hade flera alternativ förutom att invadera Ukraina. Men en fullständig förståelse måste invänta detaljerad information om diskussioner inom den ryska regeringen och om Vladimir Putins sinnestillstånd.
Utsikter för fred
Från början av kriget syntes konturerna av ett eventuellt fredsavtal, enligt D’Anieri. Nyckelfrågor var gränsen mellan de två länderna och Ukrainas grad av frihet att gå med i Nato och EU. De viktigaste punkterna som krävde förhandling var tydliga. Till exempel verkade det som om Ukraina skulle acceptera att inte gå med i Nato, men för att Ukraina skulle ha någon säkerhet framåt, särskilt utan Nato-medlemskap, skulle det behöva vara tungt beväpnat. Detta skulle kräva hjälp från Nato-stater. Skulle Ryssland gå med på detta? Medan EU:s beslut att erbjuda Ukraina kandidatstatus i juni 2022 gav ett kraftfullt symboliskt uppsving för Ukraina, var det möjligt att utsikterna till ett ukrainskt EU-medlemskap skulle öka Rysslands beslutsamhet att erövra Ukraina. Det verkade som om Ukraina kunde acceptera att det inte skulle återta Krim eller ens de delar av Donbass som ockuperats sedan 2014. Men kunde landet acceptera nya förluster i Donbass eller i områden längs norra Svarta havets kust?
D’Anieri är i hög grad pessimistisk, bland annat då Rysslands krig mot Ukraina sporrat Finland och Sverige att söka medlemskap i Nato, vilket har lett till nya hot från Ryssland att placera ut kärnvapen närmare den finska gränsen. Kriget har också fått många länder att hjälpa den ukrainska militären, vilket lett till ryska hot om att använda kärnvapen. Denna intensifiering av säkerhetsdilemmat har dramatiskt ökat chanserna för ett oavsiktligt krig, en rädsla som i stort sett hade försvunnit på 1990-talet. Slutligen fortsätter inrikespolitiken att hindra ledare från att göra eftergifter. Undersökningar visar att de flesta ukrainska medborgare vill återta förlorat territorium. Att nå en uppgörelse som ger upp territorium ses som så giftigt i Ukraina att folk inte vill prata om det, även om de privat erkänner att det kan vara bättre för Ukraina att acceptera förlusten av något territorium och gå vidare därifrån. Medan kriget gjorde Volodymyr Zelensky till en hjälte, skulle hans popularitet sannolikt minska snabbt om han offrade territorium för fred, framhåller författaren.
Omvänt: även om Ryssland kan förväntas ge upp en del av sina territoriella vinster, skulle det kunna ge upp sitt anspråk på Cherson-regionen, som kontrollerar tillgången till Krims vattenförsörjning? Så länge som endera sidan tror att den kan vinna territorium genom att slåss, är det svårt att frysa den befintliga territoriella uppdelningen. Medan Ukraina var mottagligt för förhandlingar under de första veckorna av invasionen, avtog dess intresse av att förhandla i takt med att dess utsikter förbättrades. Sommaren 2022 hade seriösa förhandlingar upphört och det blev mer sannolikt att en långvarig konflikt med ständig risk för upptrappning skulle bli resultatet. Frågan är inte bara vad som skulle få Ryssland att förhandla om ett slut på det pågående kriget, utan vad som skulle få Ryssland att stödja status quo i Europa, snarare än att försöka undergräva det. Ryssland vill uppenbarligen, enligt D’Anieri, uppnå två grundläggande saker:
För det första vill man återta kontrollen över det mesta, om inte hela, av forna Sovjetunionens territorium. Ukraina, Vitryssland och Moldavien är helt klart i sikte; dess avsikter för Centralasien, Kaukasus och de baltiska staterna är mindre tydliga.
För det andra vill man ha ett veto över europeiska säkerhetsfrågor. Exakt vad det betyder är oklart, vilket kan göra det lättare att nå en överenskommelse men mer sannolikt att det kommer att leda till elände i framtiden.
Analysen av bakomliggande orsaker som presenteras i boken tvingar oss, enligt författaren, att vara pessimistiska när det gäller möjligheterna att lösa antingen konflikten mellan Ukraina och Ryssland eller den bredare konflikten mellan Ryssland och västvärlden inom kort.
Möjligen är Sven Hirdman något mer optimistisk i sin kommande bok.