I de politiska högtidstalen är ett vanligt tema att värna yttrandefriheten. Den omnämns med rätta som en grundbult för demokratin, ett värn för det fria och orädda samtalet.
Men i den politiska vardagen är dessa omhuldade principer satta på undantag. Också i västvärlden upplever alltfler en växande tveksamhet och rädsla för att våga säga sin mening, och vår rätt att göra det kringskärs för varje år av nya restriktioner.
Kanske är det rentav högtidstalen som spökar? Det vanligaste retoriska greppet för att legitimera nya ingrepp i yttrandefriheten är att göra den tjusig, för att därigenom förneka yttrandefriheten för den som inte är tjusig nog.
Så gör exempelvis Gunnar Hökmark när han i en debattartikel (Expressen 20/4) banar vägen för att inskränka koranbrännaren Rasmus Paludans demonstrationsfrihet. ”Bokbränning är inte ett uttryck för yttrandefrihet”, slår Hökmark fast. Den saknar nämligen ”högstämda syften”. Således skulle en inskränkt demonstrationsfrihet lämna yttrandefriheten lika skinande orörd som förut. […]
Den parlamentariska kommittén konstaterar att inget nordiskt land har en sådan lagstiftning, men vill ändå utvidga lagen om hets mot folkgrupp till att omfatta historieförnekelse av olika slag. Som vanligt när EU-lagstiftning ska implementeras skulle Sverige då bli ”bäst i klassen” genom att ta i lite extra. Utredningen konstaterar att den svenska hetslagens förbud mot inte bara hot utan även ”missaktning”, ger ett vidare mandat för ingrepp än vad som krävs av EU:s ramverk.
Denna omfattande nya lagstiftning motiveras med argument som är direkt häpnadsväckande. Bland annat anses lagen kunna ”tjäna som ett pedagogiskt verktyg som kan användas främst i förhållande till ungdomar”. Resonemanget utvecklas: ”Skulle till exempel en elev i en undervisningssituation ifrågasätta Förintelsen kan läraren peka på att Förintelsens minne uttryckligen är skyddat av den svenska staten genom detta straffbud.”
En kritisk elev förväntas alltså inte övertygas av de rikliga historiska fakta om Förintelsen som mödosamt samlats in och gjorts tillgängliga, men däremot av det faktum att staten förbjudit kritik.
Med sådana vänner behöver yttrandefriheten inga fiender. Läs ledaren